descargar pelicula 21 black jack latino gratis
Prime Slots Play Now! 10 free spins - No Deposit 100% bonus and 100 free spins Read more
Cashmio Play Now! 20 free spins - No deposit 200 free spins on 1st deposit Read more
Royal Panda Play Now! 10 free spins - No deposit 100% bonus up to £200 Read more
Winner Play Now! 99 free spins - No deposit 200% bonus up to £300 Read more
LeoVegas Play Now! 50 free spins - No deposit 200% bonus and 200 free spins Read more
ComeOn Play Now! 10 free spins - No deposit 100% bonus up to £200 Read more

MC & Gjengkriminalitet: February 2018

australia-icon

Spela videoslots av NetEnt och vinn stort hos Expekt casino Varför inte fira en... Det är stora vinstchanser just nu hos det snurrhärliga online casino Spin Station.. du vinna free spins så det vimlar om det på utvalda old school-spelautomater!... genuin casinokänsla med livs levande live dealers är sannerligen en härlig.
Spelare från Norge tog hem en jackpott Rizk nätcasino gör en aldrig.. Det är stora vinstchanser just nu hos det snurrhärliga online casino Spin Station.. Nu kan du vinna free spins så det vimlar om det på utvalda old school-spelautomater!... och ståt – missa inte att spela med live dealers på marknadens coolaste casino!
casino mont tremblant Spela Online Casino Faktura best probability in roulette... Online Casino Faktura fun jupiters casino to nerang train station casino wien. dealer md live casino dealer school blackjack kartenzählen in online casinos.

A closer look inside a casino dealer school

directions to thunder valley casino. custom footer text left. custom footer text right. casino dealer school online station casinos casino slot games with bonus.
Casino Hold'Em Live. Cat Queen · Chinese Kitchen · Chippendales · Cinerama · Club Roulette. V. Vacation Station Deluxe · Video Roulette · Vikingmania.
National Bartenders and Casino School, Fort Myers.. Each student will have their own bar station in order to provide the most hands-on. The Southwest Florida School for professional training in Bartending and Poker Dealing for ages 18+.
CASINO NAME FREE BONUS DEPOSIT BONUS RATING GET BONUS
skycasino
BetSpin - $200 bonus + 100 free spins welcome package PLAY
mrgreen
MrGreen - €350 + 100 free spins welcome package PLAY
thrills
Thrills - 200% bonus up to $100 + 20 super spins PLAY
karamba
Karamba - $100 bonus + 100 free spins welcome package PLAY
PrimeSlots
PrimeSlots 10 free spins 100% bonus up to $100 + 100 free spins PLAY
spinson
Spinson 10 free spins no deposit Up to 999 free spins PLAY
royal panda
Royal Panda - 100% bonus up to $100 PLAY
kaboo
Kaboo 5 free spins $200 bonus + 100 free spins welcome package PLAY
GDay Casino
GDay Casino 50 free spins 100% unlimited first deposit bonus PLAY
casinoroom
CasinoRoom 20 free spins no deposit 100% bonus up to $500 + 180 free spins PLAY
guts
Guts - $400 bonus + 100 free spins welcome package PLAY
casumo
Casumo - 200% bonus + 180 free spins PLAY
leovegas
LeoVegas 20 free spins no deposit 200% bonus up to $100 + 200 free spins PLAY

Weird Science » Martin

pokie-1

Our school is located in Malmö and our programmes are 2,5 years. During this period you will create 8 games and learn how to make your own game engines.
The Quad Resort and Casino var tidigare känt som Imperial Palace.. The Imperial Palace har också blackjack dealers som ser ut som.

starburst-pokieVeckor45-52 |

MC & Gjengkriminalitet: February 2018

Edgewater Casino Laughlin, Nevada Stayed here a couple of times. Rich wants.. I went to dealer school here... Boulder Station Casino Las Vegas, Nevada.
My wife loved the songs casino near here so much she tried to record parts of. à casino dealer school clé ou la plaque dans la caisse. kingsize heart casinos in.

Station casinos dealer schoolcasinobonus

« — Waldo Kära läsare!
Minns ni upptakten till den här recap-serien?
Hur jag käckt meddelade att jag skulle bränna igenom hela Twin Peaks — trots allt bara trettio avsnitt — under sommaren 2011?
Så unga vi var, så oskyldiga!
Kanske var också strategin naiv: jag målade snabbt in mig i ett hörn med mina långa texter — det där med att »bränna igenom« några avsnitt i veckan blev ohållbart, samtidigt som jag inte kände för att backa från längden på inläggen.
Denna tidsplan, som jag verkligen inte såg som övermänskligt ambitiös inför starten, har som bekant exploderat, kapsejsat och sjunkit till botten sedan länge, och jag ber om ursäkt för att skrivartakten inte motsvarat förväntningarna — varken era eller mina.
Jag ger mig inte, och vägrar se projektet som ett ok.
Det får helt enkelt ta den tid det tar.
Tack för alla glada tillrop och bu för alla sura kommentarer.
Plötsligt befinner vi oss på upploppet av säsong ett, och här i avsnitt sju skruvas tempot märkbart upp, samtidigt som både små och stora intriger i vissa fall börjar knytas ihop, i vissa fall fördjupas och snurrar vidare i alltmer komplicerade former.
Det är intressant när man ser en serie såhär utan att egentligen ta hänsyn till säsonger — början och slut blir inte lika tydliga som när man följer en serie när den faktiskt går på teve.
Jag hade en liknande upplevelse med Breaking Bad härförleden, som jag inte sett en minut av tidigare.
Inför premiären av säsong fyra plöjde jag igenom de tre första säsongerna på ett par veckor.
Man ser the »big picture« lite tydligare, men tempot blir också annorlunda.
Avsnitt sju tar vid där förra avsnittet slutade: Cooper sitter på sängen i sitt hotellrum och skakar på huvudet.
Försöker förklara för Audrey — och sig själv?
Hon går på high school.
Lite creepy blir det dock när Cooper ändå medger att han har vissa känslor för Audrey, säger att det han vill och det som måste ske är två olika saker, och kör lite FBI-peptalk med sig själv, för att påminna sig om att när man joinar byrån ingår man ett kontrakt om att upphålla.
Vad Audrey behöver, menar Cooper, är en vän.
Han kan vara den vännen.
Någon att prata om alla sina problem med.
Cooper sticker och hämtar något att äta under den förmodade nattmanglingen hey now men precis innan han går frågar Audrey honom om han själv har några hemligheter.
Svaret blir ett kort nej.
Nästa morgon på polisstationen.
Lite tryckt stämning mellan Andy och Lucy.
Än en gång avfärdar Lucy Andy utan att vi riktigt får insyn i varför.
Kanske kommer ledtråden här: Lucy får ett telefonsamtal från sin doktor.
Det verkar vara ett nedslående besked.
Är det förresten bara jag, eller har Lucy mer och större hår än tidigare?
Det är som att förra avsnittets stora hårtema lever vidare i detta.
Även om Lucy har mer hair metal-frissa än en Baltimore-dito.
Cooper anländer till stationen och ser än så länge tämligen oberörd ut av nattens pyjamasparty med Audrey.
Han ansluter sig till Harry och Doc Hayward, som läser på om fågeln Waldo, som ännu inte börjat prata.
Cooper tvingas erkänna att han inte gillar fåglar på ett lågmält förskräckt sättoch Hawk fågel!
Cooper konstaterar: nu vet vi vem och när.
Men vi vet inte varför.
Cooper sätter sin Diane på röstaktivering och placerar henne vid Waldos bur.
Om och när Waldo börjar snacka fångas det upp av Diane.
Meanwhile har labbet konstaterat att man hittade i Lauras mage är från samma som man hittade i stugan: ett pokerchip från One Eyed Jacks.
Cooper föreslår en utflykt till det beryktade casinot, men eftersom det ligger på andra sidan gränsen till det fullständigt laglösa landet Kanada anser han att The Bookhouse Boys ska åta sig uppdraget istället.
Jag kan se internutredningen framför mig: »Nja, alltså tekniskt sett var vi där som ett hemligt sällskap, inte som poliser.
Eller hemligt sällskap, mer som typ en milis…« En skadeskjuten och mäkta arg Leo Johnson sitter i sin pickup, lyssnar på polisradion trodde annars han var ett stort -fan och spanar på sitt eget hus, dit han ser slarvern Bobby anlända.
Leo träffades mycket riktigt av Shellys finkalibriga skott i förra avsnittet, men inte värre än att han kan hantera ett gevär.
Han hinner dock inte få Bobby och Shelly på kornet i sitt kikarsikte förrän de går in i huset.
Det unga paret vet inte hur nära döden de var.
Inne i huset berättar en skärrad Shelly för Bobby vad som hänt — hon är livrädd för att Leo är där ute någonstans och bara väntar på rätt tillfälle att döda henne.
Bobby blir först ställd när han får höra vad som hänt, men finner sig snabbt: Leo Johnson är historia, förklarar han.
Han ska se efter Shelly nu, och tillägger att han ska ta hand om Leo… och ta hand om James?
Kanske lite mer information än han borde gått ut med till sin flickvän — som ju fortfarande inte vet hälften av vad Bobby egentligen håller på med.
Samtidigt hör Leo Lucy prata om Waldo över polisradion och överger sin belägring av huset.
Hemma hos familjen Hayward sitter Donna, Maddie och James och lyssnar på Lauras inspelningar till Dr Jacoby.
Detektivarbetet kompliceras av deras känslomässiga inblandning, så trots att banden innehåller potentiellt explosivt innehåll tycks de inte orka lyssna klart på dem — James stänger av.
Ett av kassettfodralen är tomt, det är daterat 23 februari — natten då Laura dog.
Vänta lite, är det här första gången vi faktiskt får ett datum för inte bara mordet utan även typ hela årstiden?
Tidigare har vi väl mest fått gissa och hade jag gjort det hade jag sagt höst.
Så då är vi nånstans precis i månadsskiftet februari-mars nu.
Hursomhelst sluter sig de tre detektiverna till att Dr Jacoby fortfarande måste ha bandet i sin ägo — han hann aldrig lämna tillbaka det förrän Laura dog.
Samtidigt, på 1940-talet: på Hornes varuhus försöker Audrey fejka intresse när en -liknande dam vill köpa parfym, men egentligen vill ju Audrey bara leka Veronica Mars, och smyglyssnar på slemme Mr Battis när han kallar in parfymkollegan Jenny på sitt kontor.
Audrey smyger in och gömmer sig i kontorets garderob, och ser mellan noirskuggiga träpersienner hur Battis lockar Jenny med jobb på One Eyed Jacks — som värdinna, servitris… eller eskort.
Oskyldiga Jenny tycker det låter som en juste deal, och får ett visitkort tillhörande Black Rose, bordellmamman.
Man undrar: vad händer om eller när en ung tjej från parfymdisken typ inte vill bli prostituerad utan går direkt till bylingen och lämnar över visitkortet?
Hur löser Battis detta?
Det hinner vi dock inte reflektera över, för på The Double R Diner försöker Hank charma Shelly — som är något reserverad — och lirka fram detaljer om Norma och vad hans ömma fru sysselsatte sig med under tiden Hank satt i fängelset, med extra fokus på Big Ed.
Hans misstankar om Norma och Ed stämmer förvisso, även om det är hans svartsjuka paranoia som leder honom rätt den här gången.
Men Hank är han inte korkad, han är ingen Leo Johnson.
Tjuv har han dessutom inte upphört att vara: vid första tillfälle snor han åt sig en kvarglömd tändare, samtidigt som Harry och Cooper tittar in för att meddela honom hans skyldigheter att rapportera till sin övervakare nu när han är villkorligt frigiven.
Lite desillusionerat deklarerar sedan Harry för Cooper att han inte tror på att folk kan förändras — helst skulle han nog vilja låsa in alla bad guys och slänga iväg nyckeln.
Harry verkar vara på dåligt humör, och när han dessutom tackar nej till en kopp kaffe — vilket ju är verboten i den här världen — känner sig Cooper tvingad att bryta in och leverera en klassisk Cooperism, som är en av de bästa i hela serien: »Every day, once a day, give yourself a present.
« Harry blir genast på gott humör, och det blir, vågar jag påstå, vi också.
Audrey snackar med Jenny och får henne att tro att även Audrey ska till One Eyed Jacks och jobba som värdinna — men att hon tappat bort Black Roses visitkort.
Jenny ger henne telefonnumret till bordellen.
Att hon inte skulle veta vem Audrey Horne är känns osannolikt.
Nadine kollar på ett, vad det verkar, ovanligt dramatiskt avsnitt av Invitation to Love, när Ed kommer hem.
Nadine är på dåligt humör — hennes gardinstänger har fått kalla handen av en patentexpert, och nu deppar hon.
Men Ed finner sig plötsligt uppmuntra henne, beordra henne att aldrig ge upp — och han ser genast förvånad ut när han sagt det.
Varje gång han försöker distansera sig från sin fru slutar det med att de bondar mer än någonsin.
Harry tar en paus i sheriffandet och besöker Josie, som han konfronterar med Hawks iakttagelser vid motellet häromdagen.
Josie nekar först, men erkänner sedan att hon skuggat Ben och Catherine, och plockar därefter fram ett gäng foton som dokumenterar deras affär, och som hon lägligt har redo.
Harry lyssnar storögt på Josie, som plötsligt spiller bönorna om både affären och om den planerade branden på sågverket.
Dumma, lojala Harry lovar att något sågverk minsann inte ska brinna om han får bestämma.
Inledningen av den här scenen är också intressant eftersom vi får lite insikt från Pete om den uppenbara besatthet av uppstoppning av djur som existerar i Twin Peaks — man ser dem överallt i varenda rum och korridor.
Pete ska precis hänga upp en stor fisk han fått tillbaka från konservatorn, och tjatar med Harry om att storleken på det uppstoppade djuret aldrig motsvarar den som det hade när det togs av daga.
Sett från hans väna Catherines ögon skulle det antagligen vara en passande beskrivning av Pete själv.
En smokingklädd Cooper möter up icke-smokingklädda Ed och Harry i baren på Great Northern.
Bra framförhållning av Coop att ta med sig tuxen när han åker på mordutredning ute på vischan!
Och inte nog med det, dessutom halar han upp kalla tio tusen dollares — direkt från byråns skattkista — som han tänker sig att de ska sätta sprätt på.
Den kommande internutredningen blev plötsligt ännu mer intressant: »Så om jag förstått saken rätt, agent Cooper, så rekvirerade du tio tusen dollar från byråns pensionsfond för att åka till en beryktad bordell i Kanada med en milis bestående av ett par poliser, några bikers och en mackägare?
« Harry tar Cooper åt sidan och berättar om Josie — eller snarare, exakt förmedlar den rövarhistoria som Josie berättat för honom, om Catherines och Bens affär och den nedriga planen att bränna ner sågverket och kanske även göra sig av med Josie.
Harry har köpt det, hook, line and sinker.
Det finns dock viss anledning för honom att tro på Josie: Ben vill lägga beslag på marken där sågverket ligger och bygga sitt lyxboende.
När Cooper pressar Harry på detaljer om Josie — var hon kommer ifrån, vad hennes bakgrund är — blir det taggarna utåt från Harry.
Cooper gör bara sitt jobb, men Harry blir förolämpad å Josies vägnar.
Harry tror på Josie för Harry älskar Josie och så är det med den saken.
Och den förklaringen räcker för Cooper!
Audrey, vars detektivarbete plötsligt blivit lite mer allvarligt än hon tidigare kanske anat — det känns som att insatserna genast blivit större — missar precis Cooper när han och Harry lämnar hotellet.
Audrey ser bekymrad ut, och lämnar ett meddelande till agenten — för vilken gång i ordningen kan vi bara gissa.
Hon skjuter sedan in ytterligare ett meddelande under Coopers dörr, packar en väska, och sticker till One Eyed Jacks.
I korridoren möter hon en hotellgäst som precis checkat in — en japansk affärsman som bugar åt henne.
Det är sånt som kallas att plantera ett frö.
Honom får station casinos dealer school nog se igen.
Catherine får påhälsning av en försäkringshandläggare, som ber om ursäkt för det sena besöket men som förklarar att han missat Catherines underskrift på ett av dokumenten han har med sig.
Catherine ser frågande ut — vilka dokument?
Jo, en ny livsförsäkring som börjar gälla vid midnatt.
En livsförsäkring som, förstår vi, Catherine själv inte varit i närheten av att ha satt ihop.
En snabb flukt på dokumenten visar att Josie står som förmånstagare om Catherine skulle dö — en miljon dollar skulle hon få.
Försäkringskillen verkar hyfsat oskyldig — han är bara budbärare, och droppar utan betänksamhet både Josies och Bens namn när Catherine lirkar lite.
Catherine håller sig cool och ber att få kolla igenom försäkringen ytterligare en gång innan hon skriver under.
Hon är dock skakad, vilket märks när hon lämnas ensam.
När hon upptäcker att den riktiga liggaren inte längre finns kvar på stället hon gömt den flämtar hon till — detta är ett svek hon inte förutspått.
På polisstationen gör man sig redo för en riktig undercoverkväll — peruker och lösmustascher sätts på, och Cooper utrustas med.
Samtidigt händer det saker i ett annat rum av stationen — Waldo börjar prata.
Coopers diktafon går igång, och hinner fånga upp några få ord, innan ett skott brinner av — och Waldo är död.
Dessutom förstörs en hel stationsportion munkar av Waldos blod och fjädrar som på ett urrrkigt sätt befläckar fikabordet buren står intill.
Leo, såklart, som skyndar därifrån.
Så långt är Leo beredd att gå, så rädd är han för vad Waldo kan tänkas avslöja.
Trots attentatet mot Waldo fortgår aftonens planer.
Cooper och Big Ed är på plats på One Eyed Jacks.
De hälsas välkomna av Blackie, som tycker Big Ed ser ut som en snut när han i själva verket ser ut som.
Cooper berättar för Blackie att de heter och är i trakten på affärsresa.
De lämnar Blackie och spanar in casinot.
Det är en ganska liten lokal, lite instängd och rökig, mycket folk, och överallt går det omkring lättklädda damer.
Det är nu sent på kvällen, och hemma hos familjen Palmer smyger Maddie ner från ovanvåningen och ut i natten för att möta upp med James och Donna.
Hon märker dock inte att Leland sitter i det nedsläckta vardagsrummet och stirrar tomt framför sig.
Han ser dock henne.
Maddie beger sig till paviljongen i parken, och när hon kliver ur bilen, klädd som Laura med en blond peruk på skallen, tror James först att han ser i syne — det är Laura!
Men han finner sig.
Även Donna ser paff ut.
På Great Northern fortsätter gullandet med islänningarna, och även om Jerry fortfarande verkar mest intresserad av att festa — kvällens begivenheter inkluderar stora mängder öl, sång och glass — tycks Bens tålamod vara nere på noll.
När skriver de förbannade nordmännen under kontrakten?
Jerry menar att de behöver en rejäl fest för att fira kontrakten, och först då skrivs de under — lite bakvänt kan man tycka.
Kontrakt först, fest sedan, någon?
Enligt Jerry vill de avsluta dealen på One Eyed Jacks — som Jerry snackat vitt och brett om.
När Ben hör detta blir han rasande.
Undrar varför — det kan knappast vara första gången bröderna Horne tar med sig affärskompanjoner på syndiga utflykter norr om gränsen.
Jerry avlägsnar sig och Ben ringer till Josie.
Catherine måste vara vid sågverket när dådet sker, förklarar Ben.
Josie är med på noterna — men har ännu ett äss i rockärmen i form av Hank, som ser ganska hemmastadd ut i Martell-Packard-huset.
Vem blåser egentligen vem nu?
Det här börjar bli ganska rörigt!
Följande scen minns jag väl, det är Audreys beryktade audition-scen på One Eyed Jacks.
Hon kliver sturskt in på Blackies kontor, säger sig heta och komma från Vancouver.
Den ärrade Blackie ser ögonblickligen igenom Audreys lilla charad, synar hennes bluff och gör sig redo att sparka ut henne, då fröken Horne blockar upp ett cocktailkörsbär och.
Okej då, säger Blackie.
Med sådana färdigheter får man stanna.
Cooper lirar blackjack och tycks vinna hela tiden.
Blackjackbordet har en dealer som i kombination med Kyle Machlachlan får mig att tänka på Maclachlans i Portlandia.
Dessutom står dealern framför som ser ut som.
Mycket på en gång.
Big Ed har mindre tur med spelandet, och har förlorat det mesta som Coop gett honom, men det bekymrar inte den vinnande Cooper.
Så kommer det en ny dealer till bordet: Jacques Renault.
Dr Jacoby sitter hemma, dricker paraplydrinkar och kollar på Invitation to Love, när telefonen ringer.
Det är Maddie, som imiterar Lauras röst från kassettbandet.
Jacoby stelnar till, men vägrar tro att det är Laura.
Jacoby tar fram en revolver ur en skrivbordslåda och undersöker saken — gänget på äventyr har lämnat ett VHS-band i ett vadderat kuvert precis utanför dörren.
På bandet: Maddie, i Lauramundering, håller upp dagens tidning, som värsta kidnappningsfilmen.
Nu vet inte Dr Jacoby vad han ska tro.
Maddie säger åt honom att möta henne på en plats långt bort, för att bli av med honom tillräckligt länge så James och Donna hinner kolla igenom hans bostad, men vid en närmare granskning av videofilmen ser Jacoby att den är inspelad vid paviljongen i parken, och skyndar sig iväg dit, mot en intet ont anande Maddie.
Utanför hans hus gömmer sig James och Donna, som smyger sig in när han har försvunnit.
Vad de inte vet är att även de är bevakade, av Bobby, som plötsligt dyker upp ur skuggorna och smugglar ner en påse kokain i bensintanken på James motorcykel.
James ska sättas dit.
Men vad inte heller Bobby vet är att ytterligare en person smyger omkring i parken, och avsnittet slutar andlöst spännande, med en ensam Maddie kvar vid paviljongen, fortfarande klädd som Laura, obehagligt iakttagen av den mystiske voyeuren.
« — The Log Lady Klockan är 04.
The Great Northern Hotel har invaderats av festsugna islänningar som omöjliggör en komfortabel nattsömn, och Cooper konstaterar argt för Diane att när man lämnar sitt hem förlorar man nästan ett hundra procent av sin förmåga att kontrollera sin omgivning.
Man behöver inte ha lika mycket kontrollbehov som Cooper för att sympatisera med hans irritation.
Han ber Diane skicka honom två par öronproppar, som man får anta är av någon alldeles speciell FBI-modell eftersom det annars känns lite snålt — ett par öronproppar bara några tior.
Men eftersom Cooper även kör med en egen FBI-mugg han tar med sig till frukosten håller jag det inte för omöjligt att byrån även tillverkar hörselskydd av olika slag.
Branding verkar de pigga på.
Något svar på öronproppsfrågan har jag dock inte, eftersom FBI:s hemsida inte har en webbshop.
Däremot producerar man inte mindre än.
Cooper serveras kaffe av en servitris vars enastående, gravitationsutmanande frisyr får mig att tro att hon är en överbliven statist från en John Waters-film.
Men det är tydligt att Cooper behöver sin sömn — Audrey, som ju är på -humör och gärna vill dela med sig av sina deckarlösningar med Coop, blir ganska bryskt avfärdad av en försenad, lätt grinig agent.
Cooper avlägsnar sig och den jetsettande Jerry avbryter sitt festande med de isländska affärsmännen — som nu ersatt de tidigare intresserade norrmännen — och rumlar in hos sin bror.
Ben is not amused.
Hela hotellet har klagat på ljudnivån från det nordiska sällskapet, och Ben ber om lugn.
Inte ens ett gigantiskt stycke lammkött hey now kan blidka honom, men han lugnar till slut ner sig och föreslår sedan för Jerry att de tar en tripp til One Eyed Jacks med islänningarna för att försäkra sig om ett positivt resultat av förhandlingarna.
Bröderna blir avbrutna när en rejält sliten Leland dyker upp och undrar om han kan hjälpa till med något.
Han visar sig vara stabil i ungefär tio sekunder, innan han bryter ihop.
Ben ber honom att ta ledigt.
Cooper möter upp med Harry i Jacques Renaults lägenhet, som vänds upp och ner i jakt på ledtrådar.
Än så länge har man inte hittat något, och Jacques själv är som bortblåst vi vet ju att han redan korsat gränsen till Kanada med hjälp av Leo.
Leos skjorta, som Bobby planterade i lägenheten, har analyserats — det var inte Lauras blod på den, utan istället Jacques.
Efter lite mer undersökning hittar man ett nummer av porrblaskan Flesh World — samma utgåva som hittades i Lauras bankfack.
Cooper lägger ihop ledtrådarna: mycket tyder på att Ronnette Pulaski, kanske också Laura Palmer, använde sig av Flesh World som kontakt för utförande av sexuella tjänster.
Annonserna är utformade som kontaktannonser, men när kontakten förmedlas hamnar breven i en postbox som Cooper misstänker är registrerad under Renaults namn.
Tänk vad besvärligt allt var innan Internet!
Shelly och Bobby blir allt kaxigare.
Nu sitter Bobby och slafsar i sig käk hemma hos Johnsons medan Leo är ute och kör.
Hjärntrusten Bobby och Shelly är säkra på sin sak: Leo är snart borta för alltid.
Åker han inte dit för den blodiga skjortan har Shelly en backup-plan i form av den silvriga pistolen med pärlemorhandtag.
De unga tu är naturligtvis både naiva och korkade — men deras självsäkerhet är en chimär.
Så fort de hör ljud utanför husknuten blir de stirriga — men det är inte Leo utan konstapel Andy som tittar förbi och söker herrn i huset.
Shelly brer på för Andy om hur Leo och Jacques Renault är polare, och tar själv upp Laura.
Å andra sidan är det Andy hon berättar det för.
Hur mycket uppfattar han det hon säger som lögner?
När han kikade in i köket, såg han då att Shelly gjort frukost åt två personer?
När Andy stuckit ringer telefonen: det är Leo.
Shelly med pistol i handen: kom hem bara.
Jag saknar dig, Leo.
Norma besöker Big Ed på bensinstationen för att meddela den dystra nyheten att Hank har blivit frigiven.
Jag gillar hur nästan varje bild i scenen är full av timmer och parkerade långtradare, släp osv — såväl i bakgrunden som i förgrunden.
Det är knappt att Norma och Ed får plats i sina egna liv.
Det är även tydligt att Norma börjat tappa tron på Ed — visserligen sitter hon nu själv i smeten med en frigiven kåkfarare till make, men Ed vågar liksom inte ta steget och berätta för Nadine om honom och Norma.
Han skyller på Nadines tillstånd — förvisso en poäng, men jag sympatiserar med Norma, som än en gång får stå där och bara sucka över livets grymma öde.
Hon mer än någon annan i Twin Peaks representerar Vemodet — och hon gör det med den äran.
Batts, en skallig herre med flertalet leksaksbilar på sitt skrivbord.
Meanwhile har James stämt träff med Donna på ett diskret ställe: en paviljong mitt i en park.
Fast å andra sidan känns det som att de är ganska öppna med sitt umgänge nu.
Kallprat är överskattat, tycker James, som går rakt på sak och berättar, utan att någon bett honom, om sin splittrade familj — pappan han knappt känner och mamman, misslyckad författare och alkoholist som åtminstone periodvis tycks försörja sig som prostituerad.
Nog med familjetrauma för att motivera James träighet och introverta personlighet, antar jag.
Donna är såklart vän och förstående.
James känner stor skuld inför Laura, och känner att de måste ge henne frid.
Viiiissst, säger Donna dröjande och inte lika övertygande.
I Jacques lägenhet fortsätter Harry och Cooper att leta efter spår.
Postboxen är minsann Renaults, och den visar sig innehålla brev adresserade till två olika annonser — Ronnettes och en till: Lauras.
Cooper hittar ett foto i lägenheten som får honom att haja till på ett typiskt Cooper-intuitivt sätt.
Det föreställer en stuga med röda draperier i fönstrena.
Draperierna stämmer överens med Lauras kontaktannons, och Cooper minns dem från sin dröm.
Madeleine Ferguson, vars vänner kallar henne Maddy, anländer till The Double R för att träffa Donna och James.
Underligt nog presenterar hon sig med namn för Donna, trots att de ju redan träffats hemma hos familjen Palmer i avsnitt fem vilket förstärker känslan av att Donnas närvaro i den scenen bara var en klumpig plot device.
De slår sig ner i ett bås intill vilket en vidrig porslinsanka sitter som dekoration.
Maddy klär sig i randigt och prickigt, och beställer en Cherry Coke men dricker inte en droppe av den — oförskämt!
Donna och James tycks ha suttit där ett tag och lagt upp strategin för mötet med Maddy: de tänker inviga henne i sitt amatördetektivarbete.
Det här kan ju omöjligt sluta olyckligt!
Maddy lyssnar storögt och har lika stora glasögon som The Log Lady, som dyker upp snartoch låter sig villigt övertalas att snoka runt efter Lauras gömställe någonstans i det Palmerska huset, ett hemligt utrymme där hon kan ha gömt ledtrådar som kan leda till mördaren.
Tonårsdeckarna missar dock att Normas sämre hälft Hank sitter bakom Maddy med sin obehagliga dominobricka och hör hela samtalet.
Hank tar sedan ett snack med Norma, som varit på skönhetsbehandling med Shelly och vars frisyr befäster avsnitt sex som ett riktigt bra Håravsnitt.
Shelly iakttar Normas och Hanks frostiga relation på avstånd, ser antagligen solklara paralleller till sitt eget liv med Leo, och flyr in i Invitation to Love, som står på på en skruttig teve i köket.
Familjen Briggs befinner sig hos Dr.
Jacoby — som uppenbarligen är traktens enda hjärnskrynklare?
Föräldrarna skickas dock snart ut, och doktorn fortsätter sessionen bara med Bobby.
Jag tycker mycket om den här scenen: Jacoby pendlar hela tiden mellan rollen som professionell terapeut och den lätt besatta privatspanaren som är lite för intresserad av Lauras och Bobbys förhållande.
Han har också trumf på handen — detaljer om förhållandet som han kan använda mot Bobby, trigga honom att finna insikt, dela med sig av sina intryck, öppna upp sig.
Vi vet sedan tidigare att Jacoby ogillar Bobby och ser honom som ett barn medan Laura var en Kvinna, så hans långt ifrån varsamma lirkande med Bobby här måste ses filtrerat genom detta förakt.
Samtidigt vill han möjligen få fram lite ledtrådar till mordfallet — i denna serie där alla plötsligt är hobby-Sherlocks.
Bobby, överrumplad över såväl Jacobys insikter som hans öppnande frågor — frågor som antagligen ingen någonsin ställt honom allra minst hans föräldrar — finner sig själv blotta betydligt mer än han tänkt sig.
Hans image som tuff tonårsrebell rämnar för ett ögonblick.
Harry, Cooper, Doc Hayward och Hawk har snörat på sig sina bästa vandrarkängor och gett sig ut i obygden på jakt efter Jacques Renaults mystiska stuga.
Hawk, med sin oöverträffade spårförmåga, leder sällskapet rakt till… The Log Ladys stuga.
Det här är första gången vi får träffa The Log Lady som egentligen heter Margaret och har en tragisk bakgrundshistoria — hennes udda beteende tycks ha triggats när hennes make dog i en eldsvåda dagen efter deras bröllop, för flera år sedan lite mer ingående.
Hon är inte alls förvånad över att det kommer ett gäng poliser på besök, snarare är hon irriterad över att de tagit så lång tid på sig, hon har väntat i två dagar på deras ankomst.
Det är tydligt att Margaret på något sätt står i kommunikation med det övernaturliga, och hon ger oss också lite mer insikt i rollen som fåglar spelar i Twin Peaks-universat, då hon påpekar att ugglorna inte kan se sällskapet när de är inomhus.
Även fåglar tycks alltså stå i kontakt med andevärlden på något sätt.
På flera andra håll i avsnittet ser vi bilder på såväl ugglor som korpar för att inte tala om beostaren Waldo.
The Log Lady bjuder på te och kaka, och meddelar att hennes stubbe såg någonting under mordnatten, någonting viktigt: mörker, skratt, ugglor.
En man till passerar.
Stubbens berättelse leder Cooper och de andra vidare genom skogen mot Renaults stuga.
De spekulerar: de två flickorna var Laura och Ronnette.
Men vilka var männen?
Jacques, kanske Leo… men den tredje?
Till slut hittar de fram till stugan.
De närmar sig den med dragna vapen, men den är tom på folk.
I övrigt är den dock fylld av rekvisita som sammantaget ger en ruggig bild av vad som kan ha förekommit där: en skivspelare som står och sprakar samma låt på repeat, en stillbildskamera med film fortfarande i, en rulle snöre, tjocka röda draperier för alla fönster, en blodfläck på golvet, ett obehagligt gökur fyllt av pokerchips från One Eyed Jacks.
Och så Waldo då, i en stor bur.
På Great Northern är det mycket som händer på en och samma gång i kväll.
Ben och Jerry håller en stor mottagning för de isländska affärsmännen i »Timmerrummet« ironi!
Jerry håller under tiden på att charma — eller sexuellt trakassera, välj själv — isländska Heba, som är huvudet högre än Jerry och spelas av Örebros stolthet.
Catherine har bestämt sig för att bli lite salongsberusad på bubbel och jävlas med Ben, som står och levererar poängen till skämtet vi fick ena halvan av i förra avsnittet »Vad får man om man blandar en norrman med en svensk?
En socialist som vill vara kung!
Ben ursäktar sig, och stämmer möte med Catherine i ett sidorum, där hon konfronterar honom med det upphittade pokerchipet från One Eyed Jacks och örfilar honom hela tre gånger, innan de vräker sig över skrivbordet och börjar hångla.
Catherine vill bränna ner sågverket omedelbart, flämtar hon, men Ben vill ge Josie en sista chans att sälja.
Audrey spionerar genom ett hål i väggen, och ser och hör allt.
Hennes ansiktsuttryck går från lätt road över att se sin far ta emot ett par smällar, till oroad när hon hör om sågverket, till triumferande när hon inser vilken känslig information hon kommit över.
Men jag tycker skrattet klingar falskt, det känns som en försvarsmekanism.
Leland har också tagit sig till mottagningen, även om han antagligen inte ens var bjuden.
Han befinner sig alltjämt vid ruinens mentala brant, och allt som krävs för att han ska gå i bitar och köra lite solodans bland förvirrade festdeltagare är lite storbandsjazz som råkar gå igång på PA:t när Jerry håller sitt anförande.
Ben skickar snabbt fram Catherine för att dansa med Leland, fler ansluter sig, och snart står ett helt gäng och dansar en blandning av bugg och på dansgolvet.
Tragedin är såklart att ingen ser eller vill se Lelands sammanbrott utan bara slätar över situationen — ingen utom Audrey, som står och gråter i ett hörn.
Hemma hos familjen Palmer smyger Maddy ner från sovrummet iklädd randig pyjamas och snöleopardmönstrade innetofflor.
Det är mitt i natten och hon ringer till Donna.
Hon har hittat något som polisen inte hittade i Lauras rum: i den ihåliga sänggaveln fanns ett kassettband med okänt innehåll.
Donna och Maddy gör planer att träffas dagen därpå.
På Bens kontor sitter Josie och röker cigarett med munstycke.
Hon har med sig fejkliggaren från sågverket, Ben har gått bakom ryggen på Catherine, och det verkar som att Josie är med på planerna om att bränna ner sågverket.
Hemma hos Johnsons vankar Shelly av och an, röker, fingrar på pistolen.
Leo kommer hem och börjar plocka fram bensindunkar för vad man kan anta är den förestående mordbranden, men plötsligt dyker Hank upp ur mörkret, spöar upp Leo ordentligt, och varnar honom för att ta sitt egenföretagande för långt.
Det kanske framstår som en kontroversiell åsikt, men jag tycker inte det känns som att Hank är fullt rehabiliterad av kriminalvården.
Leo stapplar in i huset, blodet rinner från hans ansikte, men när den chockade Shelly försöker hjälpa till kastar han omkull henne i vanlig ordning.
Inte ens här duger alltså Shelly till.
Men den här gången går Shelly i svaromål.
Hon famlar med pistolen, Leo ser den, hånar henne.
Du vågar inte, säger han.
Hon blundar och skjuter, och kastar sedan pistolen ifrån sig med ett skrik.
Vi ser inte Leo, men vi hör honom.
Cooper kommer hem till hotellet och blir genast bedrövad när den nordiska allsången fortsätter även denna natt.
När han kommer fram till sitt rum är det dock något som inte står rätt till.
Dörren står på glänt.
Han puttar sakta upp den, drar sitt vapen, ser någon i mörkret, siktar mot dem och ber dem tända sänglampan.
Det är en rödgråten Audrey, insvept i sängtäcket.
« En sista tanke.
Det finns inga drömsekvenser i avsnittet, och knappt några diskussioner om drömmar heller.
Kanske är det en anspelning på att man nu hittar fram till stugan med de röda draperierna, man hittar det Cooper drömt om?
Eller kanske är det en mer bokstavlig betydelse: för att han störs så av oljudet att han inte får sin skönhetssömn och därmed inte heller sina ledtrådstunga drömmar.
« — Hank Jennings När vi inleder avsnitt fem av Twin Peaks tycks de flesta som försöker lösa mordet på Laura Palmer vara ombord med att övernaturlighet är något som inte bara existerar utan också något som kan användas konstruktivt i en polisutredning.
Han såg ut som ett djur, en best.
Med tanke på hur BOBs ser ut och att Frank Silva i princip castades som sig själv kan jag tänka mig att TP-teamet hade ganska kul åt att höra den mindre smickrande beskrivningen av honom.
Konstapel Andy visar sig vara en hejare på att skissa fantombilder.
Av någon anledning är också Donna här, kanske för att manusförfattarna vill att hon ska höra när Sarah — chock!
Jacoby hittar det halva guldhjärta som Donna och James grävde ner på en skogsväg i pilotavsnittet.
Mer Invitation to Love!
Stackars Chet lockas av den onda Emerald, som… Nej, vet ni vad, någon måtta får det vara på recappandet.
Jag har fullt upp med Twin Peaks.
Men Lucy har koll, hon sitter och tittar på favoritsåpan — på arbetstid!
Lucy och Andy har något slags förhållande, men det är i nuläget svårt att avgöra var de befinner sig — i början eller mitt i.
De har hursomhelst en fnurra på tråden.
Vet Harry om förhållandet?
Vad säger reglementet om kärleksrelationer på arbetsplatsen?
I förhörsrummet sitter Dr.
Cooper är i förhörs-mode och synar den spexande hjärnskrynklaren med en allvarlig uppsyn.
Vi har sett det några gånger nu, hur Cooper vänder på en femöring när han har med vissa brottsmisstänkta att göra — från den glade turisten till den stenhårde utredaren.
Han tycks ta sin känslomässiga intuition med sig in i förhörsrummet, och den blir tydligare för varje gång det sker, först med Bobby och Leo, och nu med Dr.
Jacoby, vars små tics och tricks irriterar mig mer och mer.
Jacoby slingrar sig vid Coopers frågor, och hänvisar till tystnadsplikten.
Han var inte lika tystlåten när han babblade på om sitt eget misslyckande som såväl människa som doktor vid begravningsplatsen häromnatten.
Men vad händer egentligen med tystnadsplikten mellan läkare och patient när patienten faktiskt är död, mördad till och med, och där information som doktorn sitter inne på eventuellt kan hjälpa till att lösa mordet?
Juridiskt förändrar det ingenting, antar jag.
Jacoby är dock villig att tänja lite på sekretessen och bekräftar att Laura hade en hel hög med problem som hon kom till doktorn med.
Han blandar sedan ihop öst med väst och drar en anekdot om Hawaii.
Cooper is not impressed, och undrar, inte utan anledning, varför Dr.
Jacoby är så ovillig att samarbeta med polisen om han nu brydde sig om Laura så mycket.
Doktorns svar är undflyende.
Han säger att Bobby och James är pojkar, Laura var en kvinna — men han förnekar att han skulle ha haft sex med henne.
Hans egna undersökningar har lett honom till en man med en röd Corvette, men han vet ingenting om honom.
Dags sedan för David Lynch själv att göra entré, eller åtminstone hans röst.
Gordon Cole är Coopers boss, och han ringer upp för att kolla hur det går för sin specialagent, men också för att ta upp det disciplinära ärende mot Harry som Albert nu gått vidare med, något som Cooper går i taket över.
Albert har även gjort några tekniska fynd — de bitmärken Laura hade på sina axlar gjordes av en fågel.
Cooper får se fantombilden som Andy tagit fram, och identifierar BOB som samma man Cooper såg i sin dröm.
Hawk har äntligen lyckats göra något som får oss att tro att han kanske är en duktig spårhund trots allt: han har lokaliserat den enarmade mannen till ett motell strax utanför staden.
En mycket bekväm plot device — avsnittets andra — som Cooper och Harry tackar för.
På plats utanför motellet finns förutom Hawk även Josie, som spionerar på Ben och Catherine när de ägnar sig åt utomäktenskapliga aktiviteter och planerar illdåd — sågen ska brinna.
Josie avlägsnar sig när Harry och Coop dyker upp, men Hawk har redan sett henne, och informerar Harry.
Konfrontationen med den enarmade mannen blir onödigt dramatiskt, då klantskallen Andy tappar sin revolver och ett skott avlossas.
När ska Harry ta sitt förnuft till fånga och sätta Andy på skrivbordstjänst?
Den enarmade mannen heter Philip Michael Gerard spelad av Al Strobel och är kringresande försäljare.
Han har en väska full av skor, och har ingen aning om vem Laura Palmer var eller vad polisen vill honom.
Däremot känner han en Bob, dock inte den BOB som avtecknas på fantombilden — hans vän Bob är veterinär och vårdas på sjukhuset i Twin Peaks, det var därför Gerard strök omkring där när Hawk såg honom.
På Twin Peaks High School har både Audrey och Donna kommit fram till att matte är supertrist, så de tar en utdragen paus på tjejtoan vars väggar och dörrar är snyggt dekorerade med en skarp röd linje vars design påminner om en puls men också, på ett väldigt generellt sätt, om åttiotalet.
De unga damerna har uppenbart börjat bonda lite över Lauras död, och bestämmer sig för att bilda en ohelig allians, köra en Veronica Mars och själva göra efterforskningar.
För det kan ju bara leda till bra saker, eller hur?
Gillar referensen tillförresten — även om det känns osannolikt att 17-åriga Donna skulle droppa den bara sådär.
Norma har infunnit sig på fängelset där hon ska agera stöd åt sin dråpdömde make Hank, som kan komma att släppas för gott uppförande.
Hank har och klär sig i en skjorta som ser ut att vara inköpt i Lönneberga, och han har vädjande men svekfulla ögon, och en dominobricka han ödesmättat snurrar på.
Norma vill så inte vara där, men biter ihop, som hon gjort under hela sitt liv, och ser till att Hanks ärende behandlas rättvist.
Jag har förändrats, bedyrar Hank.
Vi får väl se.
Missa för allt i världen inte den ohyggligt pinsamma high-five som Hawk ger en anonym biker — riktig pappavarning på den.
Utöver några viktiga ledtrådar — Cooper sluter sig till att fågeln som bet Laura är klient hos veterinär-Bob och beslagtar samtliga journaler — är scenen mest minnesvärd för den lama som parkerats i väntrummet och som inför Cooper när den passerar honom.
Det är ett klassiskt TP-ögonblick, och Kyle Maclachlan visar precis som i den berömda bårhusscenen i piloten hur duktig han är på att hålla masken när något oväntat händer.
Shelly och Bobby fortsätter att ta risker genom att träffas hemma hos Shelly medan Leo är ute och snurrar med Jacques Renault.
Bobby är nervös men Shelly har nyfunnet självförtroende i form av pistolen hon precis skaffat.
Dessutom visar hon Bobby Leos blodiga skjorta, och Bobbys ögon lyser upp — här är räddningen, här är det som kommer att lösa problemet Leo för all framtid.
På vilket sätt är lite oklart — Bobby och Shelly är inte direkt några snillen — men Bobby visar sig senare ha en plan.
Efter Andys fadäs vid motellet arrangerar Cooper en med Harry, Hawk och Andy.
De passar även på att ha ett allvarligt snack, män emellan, om Andy och Lucy.
Cooper drar en träig drapa om att kvinnor minsann är skapade på ett helt annat sätt än män och svåra att förstå sig på, innan han blir allvarlig och antyder en olycklig kärlekshistoria i sitt förflutna.
Skjutresultatet blir det förväntade: Andy gör bort sig helt, Hawk och Harry är stabila skyttar, och Cooper är värsta ässet.
Hawk reciterar banal poesi han skrivit till sin flickvän — lite otippat en fil dr Shapiro från.
Från manlig gemenskap till kvinnlig: på The Double R har Norma och Shelly ett förtroligt samtal om skitstövlarna i deras liv.
Tillsammans har de fyra stycken men de vet inte vad de ska göra med någon av dem.
Lite orättvist att kalla Big Ed en skitstövel kanske, men en velpelle kanske?
Norma får ett samtal från fängelset: Hank blir frigiven.
Man kan riktigt se hur Normas livslust försvinner.
James kommer in på dinern och ringer Donna som bjuder in honom på middag!
Så rekorderligt att man baxnar.
Precis när James ska lämna dinern ser han Madeleine, Lauras kusin, och stammar fram en hälsning, uppenbart paff över hur lika Maddie och Laura är.
Han stirrande blick skvallrar om att han eventuellt redan är förälskad, och det har väl med likheten till Laura att göra, men jag tycker det är på sin plats att fråga sig: har James någonsin träffat en tjej som han inte kärat ner sig i?
Är det någon som har svaret på vitsen som Ben får berättad för sig?
Vad får man om man korsar en norrman med en svensk?
Ben snackar med nya investerare på telefon — islänningar den här gången, som hans bror Jerry försöker få att hosta upp stålar till den planerade semesterbyn.
Skynda er innan Islands ekonomi går under!
Audrey leker detektiv och manipulerar sin far till att tro att hon verkligen vill göra rätt för sig och engagera sig i familjeföretaget.
I själva verket vill hon såklart bara mygla sig in på varuhuset så hon kan rota i Lauras förflutna där — och Ben anar antagligen att något inte står helt rätt till, men innerst inne vill han nog att det Audrey säger är sant, och låter sig till slut övertygas.
På polisstationen har Alberts analys av plastbiten han hittade i Lauras mage faxats över: det är en bit av ett pokerchip med bokstaven J på — gissa var den hör hemma?
Dessutom har Albert kommit fram till att fågeln man letar efter är en papegoja eller — och vipsen beostare ägd av ingen mindre än Jacques Renault.
Dags att avlägga besök.
Jacques Renault bor i en till synes trevlig lägenhetslänga — ingen sunkig kvart direkt.
Jag frågar, är det värdigt en slafsig bartender, än mindre en knarklangare och gud vet vad mer?
Jacques, du har ett rykte att upprätthålla!
När Harry och Cooper kommer och knackar på är inte Jacques hemma, men väl Bobby, som brutit sig in för att plantera Leos blodiga skjorta i lägenheten.
Han flyr just som Cooper och Harry rusar in i den lilla ettan, och i tron att det är Jacques som flyr sätter Hawk efter Bobby — och tappar omedelbart bort honom.
Bra jobbat, Världens Bästa Spårare!
Leos blodiga skjorta går dock inte att missa, och Cooper ser genast Leos insydda initialer på den ännu en lite knölig plot device, kan jag tycka — men hur ska de annars veta att det är Leos?
På tal om Leo så står han vid sin i ett skogsparti och väntar på Ben Horne, som smyger upp bakom honom.
Av deras möte kan vi sluta oss till att Leo används som lite skurk-alltiallo av Ben, och att Hank, Normas man, tydligen brukade utföra Leos tjänster innan han åkte i finkan.
Jag gillar Leos och Bens relation, det lilla vi vet om den: den dumme men farlige Leo, den sluge och sarkastiske Ben.
De har en fin, lite ofrivilligt humoristisk jargong emellan sig även om de komiska poängerna nog inte når fram till Leo.
Men i den här scenen får vi också ytterligare prov på att Leo inte är någon man bråkar med — den gode Jacques bror Bernard, som vi minns från hans frihetsberövande av The Bookhouse Boys i förra avsnittet, ligger död och inslagen som ett paket på marken intill Leo, som också meddelar Ben att han skickat Jacques till Kanada tills saker och ting lugnar ner sig.
Ben tycks alltså eventuellt vara inblandad — eller åtminstone införstådd — i knarklangningen.
Ben ger Leo ett nytt uppdrag: bränn ner sågverket.
Donna och James återvänder till platsen där de begravde guldhjärtat, men tvingas inse att det är borta.
Paret diskuterar om de ska berätta om halsbandet för polisen, men Donna är emot det.
James har ett antal olika lojaliteter att tänka på här, och han kan inte balansera dem hur länge som helst — Donna, Laura, polisen, The Bookhouse Boys.
Donna vinklar plötsligt mordgåtan till att det inte bara handlar om Laura, utan typ egentligen om de unga tu — själviskheten hos Donna ökar verkligen för varje avsnitt som går.
Hemma hos Packard-Martell får Josie två nattliga samtal: först ett från Harry, som undrar om Josie fanns på plats utanför motellet tidigare under dagen — hon duckar.
Sedan ett mer kryptiskt samtal, från Hank, som undrar om Josie fick hans budskap — ett brev med en blyertstecknad dominobricka på.
Josie bekräftar, och Hank avslutar samtalet på ett ytterst slemmigt sätt.
Det här avsnittet är regisserat av Tim Hunter, en veteran som gjort massor av teve — Homicide, Carnivàle, Mad Men, osv.
Men framförallt, givetvis, en av mina favoritfilmer: från 1986.
Se den omgående om du inte redan har det.
Ursprungligen pitchades Eagleheart som ett metaexperiment med ett förvirrande antal berättarlager — en serie om inspelningen av en Walker, Texas Ranger-liknande polisserie, där huvudrollsinnehavaren i sin tur blir inblandad i brott och får axla sin ranger-roll från serien-i-serien.
Men under processen från planeringsstadium till färdig produkt gjorde man om serien ordentligt, och nu är den en ganska straight parodi på Walker, Texas Ranger, helt utan metainslag, med Chris Elliott som seriens Chuck Norris.
Det hann dock filmas en pilot utifrån det första konceptet — den lär aldrig släppas till allmän beskådning, men ska station casinos dealer school uppgift från folk som sett den vara otroligt skruvad.
Inte för att Eagleheart inte är skruvad, såklart.
Den innehåller så många abrupta vändningar och surrealistiska infall och nycker att man aldrig vet hur ett avsnitt ska sluta.
Jag är omåttligt förtjust i alla små absurditeter, som den talande pennan eller den nya partnern med hummerklor istället för händer; sidokaraktärerna som polischefen som ser ut som Orson Welles circa Touch of Evil eller årets bästa sidosidokaraktär ; det nästintill mardrömslika slutet på »dockavsnittet«.
Men det som fångade mig mest när jag nu i sommar såg om några av mina favoritavsnitt var den nästan sadistiska regelbundenhet med vilken seriens upphovsmän såg till att täcka stackars Chris Elliott i blod.
I ena stunden är det hans partner som görs till slarvsylta av en flygplanspropeller, och nämnda slarvsylta sköljer över Elliott, i andra är det Elliott själv som använder sig av »the punch of death« under ett slagsmål bilden ovan och får se sig bada i blod och mänskliga rester.
Jag frågade Jason Woliner, som var med och skrev Eaglehearts första säsong och som också regisserade över hälften av avsnitten, om varifrån denna taskiga vana kommer.
Han spårar den till en väldigt blodig scen i originalpiloten, där en kinesisk skurk får sina armar avslitna av hästar — en av grejerna i piloten som fick allra bäst respons av bossarna på Adult Swim.
Alla som sett Human Giant vet också att Jason själv tycks ganska förtjust i slapstick-ultravåld — även om MTV:s censorer såg till att just den sketchshowen inte innehöll lika många blodbad som Eagleheart.
Chris Elliott klagade i vilket fall som helst inte, utan jobbade glatt på även när inspelningen kändes som rena splatterfesten.
Jason var vänlig nog att vidarebefordra två foton från inspelningen.
Det första föreställer Chris Elliott, som sköljer sitt öga efter att ha fått fejkblod i det.
I det andra ser vi Jason själv under en paus, i en studio som verkligen signalerar »humor«.
Eagleheart har fått grönt ljus för en andra säsong på Adult Swim.
Just nu skrivs manus, till hösten sätter inspelningarna igång.
« — Albert Rosenfield Vilket förfall.
Tänk vad lite semester och några jordgubbar kan göra med arbetsmoralen.
Beklagar detta recap-uppehåll, kära TP-entusiaster.
Vet inte vad det var som gjorde att jag slutligen lyckades slita mig från sommarlättjan — de vänliga förfrågningar jag fick från folk som undrade vad som händer med vårt gemensamma äventyr eller när jag var ute och promenerade igår — men i vilket fall som helst är jag nu på banan igen.
Alla moders cliffhanger hänger och dinglar framför oss när vi kastar oss över avsnitt fyra.
Cooper vet vem som mördade Laura!
Eller nej, det vet han ju inte alls.
Vilken kort serie det hade blivit!
Istället förklarar han sin dröm, så gott det går och med yttersta allvar, för Harry och Lucy över en rejäl frukost på Great Northern.
Innan dess har han hunnit flirta lite mer med Audrey och fått henne att avslöja att det var hon som skrev lappen med »Jack with One Eye« i förra avsnittet.
Vi får lite mer info om One-Eyed Jacks, i en scen där Cooper visar sin manipulativt coola sida medan Audrey är alldeles till sig över specialagenten — som hon råkar kalla »Colonel Cooper«.
Cooper vet nu, via drömmen, att det finns en MIKE och en BOB — ej att förväxlas med Bobby och Mike.
MIKE är den enarmade mannen — han tröttnade på dödandet och kapade sin egen arm för att slippa driften.
Budskapet: knäck koden, lös brottet.
Det är tur att Cooper minns sina drömmar så väl och är så duktig på drömtydning, själv hade jag på sin höjd kommit ihåg att drömmen innehöll en konstig snubbe som snackade baklänges och dansade till mystisk jazz.
Men vad dröm-Laura viskade i Coopers öra minns han faktiskt inte.
Harry och Lucy suckar.
Ska vi ta ett kort ögonblick och säga något om Sheriff Harry S.
Man kan göra sig lite lustig över hans ibland tveksamma polisarbete, men vilken tolerant typ han är ändå, den gode Harry.
Inte nog med att han tvärtemot den stereotype småstadssheriffen låter en FBI-agent helt ta kommando över utredningen se: en miljon andra filmer och teveserier, eller för den skull de samarbetsovilliga poliserna Chris Isaak och Kiefer Sutherland i samband med mordet på Theresa Banks i Twin Peaks: Fire Walk With Mehan är också öppen för Coopers udda arbetsmetoder.
Lite knirr och knarr, visst, men han hänger ändå villigt med när Coop snackar Tibet och drömtydning.
Vi börjar förstå varför när The Bookhouse Boys introduceras senare i avsnittet.
Visst, kalla mig gärnaDr Hayward, men i scenen på bårhuset, där Albert hamnar i bråk med alla närvarande och får en smäll på käften av Harry, är jag Team Albert hela vägen.
Kanske lite sent att dra in krav på realism här bland all drömtydning, men hallå, vill de lösa mordet på Laura eller inte?
Låt Albert, som förresten är expert på sånt här, göra sitt jobb.
Väldigt oproffsigt beteende av Harry, Doc och till och med Cooper, som beordrar Albert att släppa ifrån sig Lauras kropp till begravningen — och samtidigt köper sig ännu fler förtroendepoäng hos lokalbefolkningen med sitt diplomatiska om än antagligen regelvidriga agerande.
Att Albert sedan är en social ångvält som vräker ur sig förolämpningar varhelst han vänder sig må väl vara hänt.
Invitation to Love är namnet på den såpopera som tillsammans med nyhetssändningar dominerar tevetablån i Twin Peaks, och i ett bredare perspektiv fungerar den som en metakommentar till serien, vars egna dragning mot såpahållet blir allt tydligare för varje avsnitt som går.
Just den här aspekten av Twin Peaks är något som vissa framför som ett exempel på seriens förfall — att den började handla om något annat än Lauras mord och därmed blev ointressant.
Men redan nu är vi egentligen nere till knäna i såpan, det är ingenting som utvecklas sent i serien även om det kanske accentueras mer under den andra säsongen.
Om något, så signalerar Invitation to Loves närvaro i det här avsnittet att Lynch och Frost nu lägger i en ny växel i såpaberättandet: Leland Palmer har teven på i bakgrunden när han får lugnande medel för att orka med begravningen, och i Invitation to Love presenteras skådisen Selena Swift som tvillingarna Emerald och Jade en ond, en godprecis när Lauras kusin Madeleine ringer på dörren.
Maddie, som är kusligt lik Laura — och såklart spelas av samma skådespelare, Sheryl Lee — har bestämt sig för att komma på begravningen och vara ett stöd åt sina släktingar under sorgearbetet.
Leland kan knappt tro sina ögon.
Normas fängslade make Hank har goda chanser att bli frisläppt vid ett nära förestående möte med kriminalvården.
En lätt slemmig representant för denna vill höra med Norma hur hon hade tänkt hjälpa Hank att komma tillbaka som rekorderlig samhällsmedborgare vid en frigivning.
Norma säger att Hank får jobb på The Double R — men hennes ögon säger något annat.
Det är som att hon vill säga nej, håll honom inlåst — men hon kan eller vågar inte.
Bara det att Leo står och hugger ved och i ren protest inte slutar när bylingen kommer och hälsar på är som taget ur den berömda evighetspolisserien, där bartenders, brevbärare och grönsakshandlare aldrig upphör med sina sysslor när the murder police tittar förbi.
Leo förnekar naturligtvis all koppling till Laura, men Cooper köper det inte.
Leos alibi är att han var ute och körde truck natten då Laura mördades — men vi vet ju redan att hans telefonsamtal hem till Shelly inte alls var från Butte, Montana.
Major Briggs gör ett nytt försök att nå fram till sin ohängde son Bobby innan de ger sig av till Lauras begravning.
Det går väl sådär.
Bobby kan inte riktigt relatera till majorens lite kantiga men fina funderingar kring hur vi hanterar förlusten av de som står oss nära.
Pappa Briggs begår sedan en dödssynd genom att antyda att tuffa Bobby är nervös eller rädd inför begravningen, något som får sonen att explodera i rebellisk trulighet, med uppkavlade kavajärmar och allt.
På polisstationen summerar en minst lika sur Albert sina rättsmedicinska fynd för Cooper och Harry.
Newsflash: Laura var kokainist.
Cooper får vatten på sin drömkvarn när Albert berättar om hur Laura troligtvis bundits.
Mordnatten ter sig, utöver det grymma mordet, allt mer djävulsk, ju fler detaljer som framträder.
Albert har även avsikt att överlämna en rapport om händelsen på bårhuset till Cooper, men får kalla handen med en motivation som klingar lite falskt med tanke på det Twin Peaks vi hittills sett: Cooper menar att under den korta tid han vistats i den lilla staden har den visat sig från sin bästa sida, med ärlighet, hederlighet och moral.
Ett mordfall drabbar och påverkar minsann alla som bor i samhället!
Förslagsvis undantaget alla de som verkar ha glömt Laura efter typ två dagar då, eller vad säger ni, Donna, James osv?
Big Eds och Nadines relation fördjupas och förklaras en aning — för bara något avsnitt sedan såg vi en öppning för Ed att ta sig ur sitt äktenskap och äntligen få sin Norma, men med Hanks eventuella frigivning och Nadines nyfunna kärlek för Ed känns han mer snärjd än någonsin.
Nadine verkar också lite mer galen än tidigare, och när hon berättar om hur hon brukade se Ed och Norma som tonårspar anar man en större historia.
Men den får vi inte nu, eftersom James stövlar in och meddelar att han inte kommer att gå med på begravningen.
På Great Northern gör man sig också redo för begravningen och medan makarna Horne bråkar över Johnny, som först vägrar ta av sig sin indianhövdingsskrud, smyger sig Audrey in i en halvhemlig lucka i korridorsväggen och in i ett mellanrum mellan väggarna, varifrån hon kan spionera på sina föräldrar.
Ska vi gissa att denna spionerimetod återkommer i senare avsnitt?
Så till begravningen, som leds av en präst som ser väldigt mycket ut som David Lettermans kompis.
Hela Twin Peaks är där, inklusive Donna som har på sig en lite väl chic hatt.
Cooper ägnar stunden åt att läsa av stämningen mellan folk, och det hela går ganska lugnt till tills James trots allt dyker upp och betraktar det hela på avstånd, och Bobby får ett utbrott och ställer till en scen.
Det är snart fullt kaos — älskar när allt plötsligt går över i slow-mo — och kulminerar i en närmast farsartad men samtidigt tragisk situation då en förtvivlad Leland kastar sig på Lauras kista och åker upp och ner när kistnedsänkningsmaskineriet havererar.
Sedan en klassisk stämningsbild — är det första gången vi ser trafikljusen vaja i vinden?
Efter begravningen får Cooper lära känna The Bookhouse Boys, ett hemligt sällskap som svurit en ed på att bekämpa de mörka krafter som existerar i bygden.
I praktiken tycks det dock mest innebära att man genskjuter knarkleveranser och sätter press på lokala langare, vilket man kan tycka att Harry och Hawk — två av medlemmarna — borde kunna sköta på sin arbetstid.
Men The Bookhouse Boys låter ju lite snyggare än »milis« eller »medborgargarde«, och så får man ju en egen mysig föreningslokal och allt.
Även Big Ed, James och Lost Boys-bikern från piloten, Joey, ingår i sällskapet.
Tillsammans har de frihetsberövat Jacques Renaults bror Bernard i hopp om att få detaljer om den knarktrafik som just nu kommer norrifrån och infesterar idyllen i Twin Peaks.
Bernard skvallrar dock inte mer än han hade gjort i ett förhörsrum.
I själva verket har Jacques redan blivit varnad om att polisen är efter honom, och drar sig därför undan vägkrogen där han jobbar som bartender.
Lätt panikslagen ringer han Leo, som står i köket och rensar stenar ur sin känga med en stilett.
Leo sticker och plockar upp Jacques, som vill dra till Kanada tills saker och ting har lugnat ner sig.
Josie berättar för Harry att hon misstänker att Catherine och Benjamin Horne på något sätt vill sätta dit henne eller åsamka henne skada.
Hon visar Harry det hemliga kassaskåpet med de dubbla liggarna — men!
Klipp till: Catherine med liggaren.
Josie har mycket att lära innan hon överlistar den ärrade Mrs Martell, som verkar kunna gå över lik — om hon inte redan har gjort det, vill säga — för att få sin vilja igenom.
Att Cooper insåg att Dr Jacoby inte var med på Lauras begravning är en sak — grundläggande polisarbete — men hur fan vet han att Jacoby ska dyka upp vid gravplatsen senare på kvällen?
I vilket fall som helst överraskar Coop den färgstarka hjärnskrynklaren precis när han ska lägga ner blommor vid graven, och jag vet inte om det är den sena timmen eller stundens allvar, men plötsligt står Dr Jacoby där och kallar sig själv bluffmakare och säger att han inte trodde att han kunde bry sig om andra människor innan han träffade Laura.
Som hon vände upp och ner på sin omgivning.
Jag är väldigt förtjust i avsnittets sista scen.
Cooper och Hawk kopplar av med en öl på Great Northern och snackar drömsjälar, samtidigt som det pågår pardans, som en allt mer sönderfallande Leland Palmer pinsamt avbryter.
Han måste eskoteras från lokalen.
« — Audrey Horne Jag såg nyligen, efter Kjells här på WS, BBC:s polisserie The Shadow Line.
Den var fantastisk, förmodligen det bästa jag sett på teve hittills i år.
Men det dröjde till det andra avsnittets slut — ni som sett det vet vad jag pratar om, det slutet — innan jag kände att allting klickade.
Allt föll på plats de där sista tio minuterna.
Fram tills dess hade The Shadow Line varit en otroligt snygg brittisk neo noir, hårdkokt men inte sönderkokt, sval men inte plågsamt übercool — men det var där jag började förstå på vilken våglängd serien opererade, vad upphovsmannen Hugo Blick verkligen ville berätta, och hur.
Även riktigt bra serier, som är utmärkta från första stund, kan alltså behöva det där ögonblicket eller scenen, ett par avsnitt in, då det liksom går upp för tittaren vad det egentligen är man tittar på.
Mark Frost och David Lynch tycks ha varit på det klara med vad Twin Peaks skulle vara från första början, men det känns som att det tredje avsnittet är en nyckel till resten av serien.
Det är på många sätt ett mästerligt avsnitt.
I serien »Obekväma familjemiddagar i Twin Peaks« har vi nu kommit fram till del tre: familjen Horne.
Hornes äter middag som det anstår en rik, dysfunktionell familj: under ångestfylld tystnad.
Det slog mig inte förrän nu dundrar in i rummet, precis hemkommen från en resa till Paris.
Den lite barnsliga Jerry visar sig ganska snabbt vara minst lika osympatisk och sliskig som storebror Ben, men brödernas bonding över de parisiska baguetter Ben tagit med sig från Frankrike är inget mindre än underbar, och får mig att vilja springa bort till mitt lokala boulangerie och köpa färskt bröd och brie för alla mina pengar, men det går inte ety jag har en recap att skriva.
Det är tydligt att bröderna Horne står varandra nära — lägg märke till hur Ben säger »Vet du vad det här påminner oss om?
« när de mumsar på baguetterna och Jerry håller med — kollektivt minne!
Jerry visar prov på ytterligare sliskighet när Ben informerar honom om att Laura Palmer mördats och norrmännen åkt hem, genom att mest bli bekymrad över skandinaverna.
Bordellen rekryterar tydligen unga tjejer från parfymdisken på Hornes varuhus.
Väl på plats på One Eyed Jacks — ett avsides, timmerbelamrat ställe som man når med båt — förlorar dock Jerry slantsinglingen om den nya tjejen till Ben, som hinner med att till madamen innan han drar sig tillbaka med den vettskrämda nykomlingen.
Hemma hos familjen Hayward har klockan passerat midnatt, och Donna och James sitter ensamma i soffan och deklarerar sin kärlek till varandra, hur de alltid egentligen varit förälskade i varandra, och inte i någon annan.
Jag tycker mest det låter som en massa efterkonstruktioner.
Den viktigaste frågan förblir dock obesvarad: var är Donnas syrra Harriet, och varför var inte hon med på middagen?
Jag väljer att tolka det som att Harriet tagit ställning mot James.
Agent Cooper återvänder till hotellet efter en lång dags arbete — ett underbart ögonblick när han nöjt spelar en liten trudelutt på sin nytäljda visselpipa!
Coopers reaktion på detta antyder att den enarmade mannen verkligen betyder något — och han beordrar fortsatt bevakning av Ronette på sjukhuset.
När Cooper avslutat samtalet knackar det på hans dörr — någon Audrey Horne?
Bobby och Mike har kört långt ut i obygden för att plocka upp en knarkleverans från Leo.
Det råder en ödesmättad stämning när de går ut bland träden och skenet från deras ficklampor dansar över den beckmörka skogen.
Vid gömstället hittar de dock bara en del av det utlovade knarket — och Leo träder fram ur skuggorna, med en hagelbössa vid sin sida och en mystisk figur som backup i bakgrunden.
En diskussion uppstår om vem som betalat vad och hur mycket, och Leo passar på att slänga in lite antydningar om både Laura och om hur Leo möjligen har en otrogen fru.
Om han bara visste att den hon är otrogen med står framför honom!
Leo sätter skräck i Bobby och Mike med den klassiska lysa-upp-ansiktet-med-ficklampa-underifrån-tricket, som om han berättar spökhistorier vid en lägereld, och hur frustrerade Bobby och Mike än är över situationen är de i klart underläge: det är tydligt att de spelar i en lägre brottsdivision än samvetslöse Leo.
Här blir de reducerade till de tonåriga snorvalpar de är, och tvingas fly hals över huvud medan Leo står kvar och njuter av att ha jagat iväg dem.
Tidigt nästa dag samlas Cooper, Harry, Hawk, Andy och Lucy utomhus för att försöka få klarhet i vilken »J« Laura pratade om i sin dagbok.
Cooper ämnar få reda på detta med en metod som borde vara reserverad utredningar som verkligen kört fast och där man är desperat efter nya ledtrådar, och inte en som bara är ett par dagar gammal: han gör en lista över alla personer som figurerat i utredningen och vars namn börjar med J, läser varje namn högt och kastar stenar mot en tom mjölkflaska tills han träffar den.
En träff: Leo Johnson.
Coopers okonventionella metoder och snack om drömmar, Tibet och intuitiv deduktion får Harry och de övriga att se minst sagt frågande ut, och inte utan anledning.
Är det inte FBI som ska stå för den proffsiga brottsutredningen här?
Vad är detta för new age-bull?
Vad sker härnäst — ska han spå i kaffesump?
I vilket fall som helst är det en underhållande och absurd scen med många roliga detaljer Coopers »Damn good coffee!
«; alla som lutar sig intresserat framåt när Cooper talar om Tibet; ett helt bord fullt av munkar såna man äteroch är man är det i de här små fingertoppskänsliga ögonblicken man utbrister »typiskt Lynch!
« som regisserade just det här avsnittet; Frost och Lynch skrev det tillsammans.
Bobby har tydligen inte lärt sig någonting av nattens obehagliga möte med Leo, utan beger sig hem till Shelly mitt på blanka dagen för lite kuttrasju.
Hon släpper motvilligt in honom, och när han ser att Shelly blivit misshandlad svär han att han kommer att döda Leo nästa gång det sker.
Om inte Leo hinner döda honom först, får man anta.
Hursomhelst är det en grym turnon för Shelly, och hånglet är ett faktum.
Är det bara jag eller knarrar Bobbys skinnjacka extra mycket i den här scenen?
För övrigt bör kalenderbitare notera att vi i den här scenen får en första glimt av den fiktiva såpoperan Invitation to Love, som kommer att få större utrymme längre fram i serien.
Audrey Horne brukar inte besöka The Double R Diner, men idag har hon gått i kyrkan och avrundar detta med en slät kopp hos Norma.
Familjen Hayward är också där, och Donna tar en pratstund med Audrey, som bekänner att hon är kluven inför Laura — det fanns saker hon inte gillade med henne, men samtidigt hjälpte Laura hennes bror.
Audrey frågar också Donna om Laura någonsin nämnde Ben Horne — men viftar bort det när Donna ser undrande ut, och ger sig istället ut på en solosvängom till tonerna av Badalamentis jazziga musik som strömmar från jukeboxen.
Också ett sätt att undvika ett samtalsämne.
På polisstationen undersöker Cooper och Harry en blodig tygtrasa som hittades en knapp kilometer från mordplatsen, när kriminalteknikerässet Albert Rosenfield anländer med sitt team för att bistå utredningen.
Cooper förvarnar Harry om Alberts kantighet i sociala situationer, och han överdriver inte: det är uppenbart att Albert redan bestämt sig för att avsky den lilla hålan han tvingats åka till, och försitter inga chanser att förolämpa allt och alla han kommer i kontakt med, himla med ögonen och bete sig som en skitstövel i största allmänhet.
I Miguel Ferrers gestalt är Albert en fröjd — cynisk, aggressiv, snabbsnackande, otålig, överlägsen.
Jag gillar också hans namnlösa kumpaner som inte säger ett ord utan bara hänger ut i bakgrunden med solbrillor på, medan Albert gör sin grej.
Coopers reaktion på Alberts ändlösa tirader är också fantastisk — det är som att han njuter av varje sekund, som att han triumferande visar upp Albert och säger »Titta, vad var det jag sa?
Harry är inte lika imponerad av Alberts bufflighet, och passar på att välkomna honom till Twin Peaks med hot om ett kok stryk om han inte uppför sig.
Kommer jag någonsin att bli det?
Nadine håller på med sina gardinstänger, och Ed och Norma lider i tysthet över att inte få vara tillsammans.
Josie börjar sätta sig in i sågverkets affärer — på tiden, kan jag tycka — och får hjälp av Pete, som smyger till henne en nyckel som går till ett kassaskåp där sågverkets liggare finns.
Det visar sig finnas två liggare — gissningsvis för att Catherine ska, på ren svenska, kunna koka böckerna så värdet på sågverket minskar och Josie luras att sälja.
Hemma hos familjen Palmer har Leland tappat fattningen totalt, han är utom sig av sorg över sin dotter.
Både Sarah och Leland har naturligtvis tagit förlusten hårt, och nu när resten av Twin Peaks tycks ha sörjt Lauras död i sådär en halv dag innan de gick vidare med sina liv är det nästan befriande att se åtminstone några personer som verkligen lider av hennes bortgång.
Det är som att Sarah och Leland i sin bitvis hysteriska, okontrollerbara sorg kompenserar för den relativa lätthet med vilken resten av samhället återgått till det normala — all smärta och sorg kanaliseras genom föräldrarna.
Efter ytterligare en lång arbetsdag går Cooper och lägger sig, och här följer den första riktiga drömsekvensen i serien.
Det är nu de säger: det här är inte en vanlig polisserie.
Ugglorna är inte vad de ser ut att vara.
Tidigare har vi sett visionersmå ögonblick av underligheter — men nu kastas vi in i en värld som känns mer som en alternativ verklighet än en dröm.
Den är konkret, suggestiv och skrämmande.
Cooper är där, i ett rum med röda draperier.
Laura är också där, och en baklängestalande, kortväxt man i röd kostym likaså.
Vi får även träffa den enarmade mannen, Mike, som berättar att han och gestalten som tidigare uppenbarats för Sarah Palmer och som nu presenteras som Bob, en gång var av samma onda natur, men att Mike såg ljuset och amputerade sin egen arm för att bli av med ondskan.
But I promise you, I will kill again!
Historien om karaktären Bobs ursprung, och Frank Silvas gestaltning av honom, är en klassiker, och säger en hel del om hur Lynch själv använder sig av misstag, slump och intuition i sina verk.
Se Lynch berätta om det.
Cooper vaknar upp ur drömmen med ett ryck och med en frisyr som påminner mig om.
Han kastar sig på telefonen och ringer Harry.
Avsnittet avslutas med en maffig cliffhanger: Cooper säger till Harry att han vet vem som mördade Laura Palmer.
Han lägger på luren, knäpper med fingrarna, diggar musiken.
Hayward Bara andra avsnittet av Twin Peaks och det är redan 10 juni!
Hur ska det här gå?
Det här är visserligen precis det jag varnade för i min till den här recap-serien — jag trodde emellertid inte jag skulle dippa i tempo redan nu.
Men: solsken, deadlines och annat världsligt sätter effektivt käppar i mina hjul.
Ska försöka hinna ikapp lite den kommande veckan, och sen hoppas jag på en regnig sommar.
Ett meddelande till läsare som undrar om samtliga inlägg kommer att vara lika episkt långa som det första: vi får se!
Kom dock ihåg att piloten var ett nittio minuter långt avsnitt fullt av introduktioner, etableringar, karaktärer vi träffade för första gången.
Inte så konstigt att det fanns mycket information att förmedla.
Nu är bollen i rullning, och avsnitten är från och med nummer två ungefär hälften så långa.
Men jo, även om jag inte alltid kommer att vara lika minutiös i mina referat kommer jag att lägga upp de här texterna på ett liknande sätt.
Men om du anser att det jag ägnar mig åt enbart är ett torrt återberättande av händelserna har jag två tips: 1.
Först nu slår det mig att varje avsnitt av Twin Peaks omfattar, i grova drag och med vissa undantag, ett dygn av handlingen.
Det hade jag inte en tanke på tidigare men Wikipedia bekräftar.
Dag två börjar tidigt.
Cooper tycks anpassa sig snabbt till sin omgivning — boxershortsen är, som sig bör i dessa trakter, station casinos dealer school />Cooper har två saker i skallen denna morgon: mordet på JFK och hur kaffet på Great Northern smakar.
Twin Peaks är överlag en otroligt koffeinbesatt serie — Cooper och Harry hinner knappt komma innanför dörren hos folk de ska förhöra innan de får en kopp java i handen.
Kaffebrödet är minst lika viktigt — den ständiga munkfrossan på polisstationen ger mig fantomsockerchock, och diskussionerna om vilken diner som gör den bästa körsbärspajen verkar stundtals uppta mer intresse hos Cooper än mordutredningen.
Men glöm nymodigheter som espresso och latte, här är det gammaldags svart som gäller.
En hos Lynch hittar man ju däremot i Mulholland Dr.
Kaffet på Great Northern visar sig vara utmärkt, och under frukosten hinner Cooper också bekanta sig med Audrey Horne.
Cooper är betagen, och Audrey flörtar hejdlöst.
Väl på polisstationen är Cooper all business.
Han rivstartar dagen och meddelar Harry sin strategi: förhör med James, Bobby och Mike, kolla Bobbys bil, nya förhör med Lauras föräldrar.
Lauras obduktionsrapport sammanfattas av en skakad Dr.
Laura dog någon gång mellan midnatt och fyra på morgonen på grund av blodförlust efter ett flertal mindre sår.
Hon har bitmärken på axlar och tunga, samt märken på kroppen där hon varit bunden.
Under sina sista tolv timmar i livet hade hon sex med minst tre män.
Hayward har även undersökt Ronnette Pulaski, som fortfarande ligger i koma, och han tvekar inte: det är samma gärningsman eller män.
Shelly är på väg till jobbet på The Double R Diner, men kroniskt sure Leo, som mekar med en silvergrå truck han döpt »Big Pussycat«, tvingar henne att ta hand om en omgång tvätt till innan hon får lämna huset.
Bland de oljiga trasorna hittar hon en blodig skjorta, som hon hastigt tar åt sidan och knölar ner i en byrålåda.
När Leo senare i avsnittet utan framgång letar efter skjortan skyller han på slarviga Shelly, och misshandlar henne med en tvål som han stoppar i en strumpa, samtidigt som han höjer köksradions rockabilly så inte någon ska höra Shellys skrik.
Verkligen en charmerande ung man, denne Leo.
Bortsett från det halvfärdiga, ruffiga huset tycks The Johnsons för övrigt bo ganska pittoreskt, precis intill en liten sjö eller damm — det hade jag inget minne av.
Höstlövens rödgula färger i solen och det lilla skjulet intill dammen i början av scenen ser ut som något ur en Douglas Sirk-film.
Cooper och Harry förhör en sammanbiten James, som medger att det var han som spelade in videon med Laura och Donna.
Cooper sätter fingret på något: förhållandet mellan Station casinos dealer school och Laura var en väl skyddad hemlighet, nästan ingen visste om det — men Laura var en av de mest populära tjejerna i skolan som dessutom var ihop med Fotbollskapten Bobby.
Hur länge trodde egentligen James att de skulle kunna hålla det hemligt?
James menar att det var Lauras idé att hålla det hemligt, antagligen för att hon var rädd för Bobby.
James bekräftar också att Laura tog kokain och att han fått henne att sluta en period.
Men någonting hände för ett par dagar sedan — något skrämde henne, bort från James och bort från tryggheten.
Stackars James, han är verkligen ledsen över det som hänt men kanske mest av allt förvirrad — Lauras irrationella beteende gjorde honom lika svarslös som han är under förhöret.
Han vet inte varför hon betedde sig som hon gjorde, han vet inte varför hon inte kunde träffa honom igen — men så här långt känns det som att Laura försökte skydda James från det mörker hon kommit i kontakt med.
Cooper och Harry släpper James — han må vara uttrycksfull som en trädstam och dum som ett spån, men någon mördare är han inte.
Han släpps av lagens långa arm och tas hand om sin farbror Big Ed, som har en bula i pannan efter gårdagens slagsmål på vägkrogen.
Ed passar på att ta Harry åt sidan och berätta att han tror sig ha blivit drogad på vägkrogen — och namnet Jacques Renault nämns för första gången.
I en annan del av polisstationen, i en av cellerna, sitter Bobby och Mike och lägger upp sina planer.
De har haft knarkaffärer ihop med Leo, och det står klart att de inte är avslutade — Leo har varit i kontakt och vill veta när han ska få sina pengar.
Vad oroar dessa kärnfysiker mest just nu, måntro — mordet på Laura Palmer eller skulden till Leo Johnson?
Samtidigt sås ett frö till svek här, då Bobby erkänner att han haft kontakt med Leo utan Mikes vetskap — samma kväll som Laura mördades.
Hemma hos familjen Hayward har Donna ett förtroligt samtal med sin moder.
Donna tycks redan vara klar med att sörja sin bästa vän i hela världen, för hon har ju plötsligt annat att tänka på: hon är kär i sin väns hemliga pojkvän!
Hey, lite respekt kanske?
Kroppen är knappt kall!
Donna har till och med mage att påstå att under de två månader som James och Laura var tillsammans var det i själva verket James och Donna som blev kära i varandra.
Jag känner att mina sympatier för Donna börjar vackla här.
Jag kan förvisso inte avgöra ifall hon bara är lite förvirrad, och hennes sorg och ångest hindrar henne från att vara mer klarsynt, men jag köper inte alls hennes dystra försäkran till sin mamma att det känns som att hon svikit sin vän — det låter som en Duktig Flicka som för hundrade gången ljuger för sina föräldrar om att det verkligen inte var hon som tjuvrökte, det var de där andra ouppfostrade barnen.
Bobby och Mike släpps från häktet, till Harrys och deras egen förvåning.
Cooper låter dem gå med ett varningens ord: håll er borta från James.
Harry känner sig som Dr.
Watson till Coopers Sherlock, och tillsammans tar de en droska genom Londons dimfyllda gator hem till Pete och Catherine Martell, där även Josie Packard bor — eller om det är tvärtom.
Jag förstår fortfarande inte hur den här boendesituationen ser ut — vem är inneboende hos vem?
Och har inte den personen nog med pengar för att skaffa eget boende?
Är bostadsbristen så akut i Twin Peaks?
Vem står skriven på adressen?
Harry och Cooper förhör Josie om hennes relation till Laura.
Laura undervisade Josie i engelska två gånger i veckan och Josie såg henne senast för några dagar sedan.
Scenen i sig är inte så värst upplysande — vi får avsnittets andra kaffeskämt, Cooper ser direkt att Harry och Josie har ett förhållande, och Josie berättar att Laura lämnade deras senaste möte med ett kryptiskt budskap — men vad scenen egentligen sätter fokus på är hur osannolikt aktiv Laura var på sin fritid, och hur alla i stan tycks ha haft någon slags relation till henne.
Privatlektioner i engelska, personlig assistent till Johnny Horne… och då har vi inte ens kommit in på meals on wheels se nedan och hennes mer dunkla sysslor.
Inte undra på att hon tog kokain!
Klipp till Catherine Martell och Ben Horne, som avrundar en otrohetssession med att diskutera omoraliska planer på att ta över sågverket från Josie.
Det är en scen som dryper såpa — på ett bra sätt.
Det dricks champagne, Ben står vid spegeln och rättar till slipsen medan Catherine sitter i sängen, draperad med ett lakan, och minns en tid då de kunde få hela eftermiddagar för sig själva.
Detta har pågått länge.
Catherine säger att sågverket inte är i närheten av konkurs, hur mycket hon än försöker få Josie övertygad om detta, men att hon snart inte har tålamod att vänta längre.
Ben är mer drastisk — tänk om någon råkar bränna ner sågverket?
Donna hälsar på Leland och Sarah Palmer.
Lite mer genuina känslor från Donna här, framförallt när hon ser hur förtvivlat sorgsen Sarah är.
Grace Zabriskie som spelar Sarah är helt klart den skådis som hittills haft mest att göra i serien rent känslomässigt, och även i den här scenen briljerar hon jag är väldigt svag för bra filmiska hysterikor, och Sarah Palmer är en av de bästa.
När Sarah plötsligt inbillar sig att Donna är Laura och nästan kramar ihjäl henne övergår scenen i ett drastiskt ögonblick från sorg till obehag, och därefter PANG till skräck, då vi genom Sarah ser honom, hukande och spanande bakom en säng — den vi snart ska kalla BOB.
På sjukhuset förhör konstapel Hawk Ronnette Pulaskis föräldrar.
Med risk för att säga A men inte B eller C så finns det helt klart ett outforskat klassperspektiv här — Ronnette kommer tydligt från andra, enklare förhållanden än Laura eller för den delen många andra karaktärer i Twin Peaks.
Föräldrarna berättar för Hawk att Ronnette jobbar extra på parfymavdelningen i Hornes varuhus.
Men Hawk tröttnar snabbt på dessa simpla arbetares gnäll och bestämmer sig istället för att göra det poliser gör bäst — trakassera minoriteter.
En mystisk enarmad man kliver nämligen av hissen — samme man vi såg i piloten — och försvinner iväg längs en sjukhuskorridor.
Han är väl där som patient eller möjligen anhörig till någon, kan man gissa?
Kanske ligger allergiavdelningen lite längre bort på samma våningsplan och det är dags för hans hypersensibilisering så han slipper hösnuvan den här säsongen?
Men framförallt har han bara en arm, och ser skum ut, tycker Hawk.
Finns det ingen diskrimineringsombudsman i Twin Peaks?
Jag har testat att maila do station casinos dealer school />Hawk följer efter den enarmade mannen men tappar snart spåret.
Bra jobbat, Hawk — ska inte du föreställa indian?
Åh nej, nu är det jag som är fördomsfull!
Ingen fara, jag har mailat do twinpeaks.
Ben är irriterad på Audrey, och blir inte vänligare inställd när hon i princip erkänner att hon skrämde iväg norrmännen med sitt »min goda vän Laura är mördad«-snack.
Det leder till ett bottenlöst bittert uttalande från Ben: »Laura dog för två dagar sedan.
Dig förlorade jag för flera år sedan.
« Audrey står upproriskt på sig i scenen, men med ansiktet vänt bort från sin pappa ser man spår av ånger.
Av Ben ser vi här en nästintill mänsklig sida, men vi får inte glömma bort vad han är för figur, vi måste fundera på vad som driver honom att säga detta, att göra denna makabra jämförelse med Lauras död.
Det är en horribel och märkligt självbelåten sak att säga till sin 17-åriga dotter, ett uttalande som raderar hans eventuella egna skuld till avståndet station casinos dealer school dem.
Och utifrån den Ben vi hittills lärt känna lär hans förlust av sin dotter lika mycket vara dotterns förlust av sin far.
Scenen kring matbordet hemma hos familjen Briggs är en klassiker, från Major Briggs tålmodiga och överraskande empatiska tal, till Bobbys utstuderat rebelliska cigarett till samma cigaretts nedslag i köttfärslimpan.
Bobby anser såklart att han bor i ett dårhus.
En mycket speciell familjedynamik.
Det finns inte så mycket mer att tillägga.
På The Double R Diner pratar Cooper och Harry med Norma om Lauras inblandning i meals on wheels-programmet som kör ut mat till pensionärer, och möter även The Log Lady, som låter meddela att hennes stock en dag kommer att ha något att säga om Lauras mord, eftersom den såg någonting natten då det hände.
När Cooper tvekar om att rådfråga James stocken fnyser The Log Lady och går därifrån.
Middagsscenen hemma hos familjen Hayward är bisarr när man tänker på omständigheterna: Donnas bästa vän mördades för två dagar sedan och nu bjuder Donna hem hennes hemliga pojkvän, som hon plötsligt är förälskad i, på middag med föräldrarna.
Bobby och Mike spanar på huset och svär över casanovan James, som nu haft ihop det med bägges flickvänner.
Med tanke på dessa jubelidioters självbild måste det framstå som en attack på allt de representerar när en timid typ som James lägger beslag på brudarna.
Avsnittet slutar med att Lauras psykiatriker Dr.
Jacoby, klädd i färggranna kläder och en fiskslips, går omkring i sin tiki-inspirerade bostad och lyssnar på ett som Laura spelat in till honom, som del av sin terapi.
Precis när bandet börjar bli lite avslöjande sätter Jacoby på sig hörlurarna och stänger oss ute.
Han öppnar en kokosnöt.
I den ligger det halva guldhjärtat.
« — Bobby Briggs Jag inser genast att jag inte kommer att kunna hålla isär vad jag minns av Twin Peaks från senaste gången jag såg hela serien, vad jag tror jag minns av Twin Peaks, och vad jag faktiskt ser nu — det här blir en ofrånkomlig blandning av alla intryck som sköljer över mig när jag nu ser om en av mina absoluta tevefavoriter.
Allt läggs i en shaker, skakas och hälls upp i ett recapcocktailglas.
Men jag ska försöka att hålla spoilers till det avsnitt som avhandlas, och inte gå handlingarna för mycket i förväg — låt oss ha samma policy i kommentarerna.
Det börjar med en såg.
En och en såg.
Förtexterna etablerar skådeplatsen Twin Peaks som en liten stad i nordvästra USA, som har en gammaldags skylt som click antalet invånare 51 201.
Det lokala sågverket ges stort utrymme i förtexterna, liksom den allestädes närvarande skogen.
Och det mörka vattnet.
Jag kom dock inte ihåg att den första människan vi ser är en kvinna som sitter framför en spegel och ser olycklig ut.
Hon är, ska vi senare få veta, Josie Packard, inflyttad från Hong Kong och änka till den framlidne Andrew Packard, en av Twin Peaks starka män och ägare av sågverket från förtexterna.
I en annan del av huset packar Pete Martell sin fiskeutrustning, säger adjö till sin fru Catherine, framlidne Andrews syster, och beger sig ut på en tidig fisketur.
Han kommer dock inte långt — vid stranden intill huset hittar han ett lik invirat i plast.
Pete ringer den lokala sheriffen,som tillsammans med den ditkallade alltialloläkaren Dr Hayward konstaterar att den döda är Twin Peaks-bon Laura Palmer, sjuttonårig Homecoming queen.
Sheriffen struntar i att göra en regelrätt brottsplatsundersökning eftersom kroppen förmodligen spolats i land — något tveksamt polisarbete kan jag tycka.
Hemma hos familjen Palmer är det dags för frukost, och Lauras mamma Sarah upptäcker att dottern inte är på sitt rum.
Här etableras den kusliga bild i grodperspektiv av trappan upp till övervåningen i Palmerhuset, med en ständigt snurrande takfläkt, som kommer att återkomma flera gånger i serien minst tre gånger bara i piloten.
Sarah ringer Lauras pojkvän Bobby Briggs, men får av hans föräldrar reda på att varken Bobby eller Laura är där.
Kanske är det för att jag redan vet så mycket mer ommen den första harmoniska synen av honom och hans fru som mig veterligen passerar genom hela serien utan att få ett förnamn i ett kök med en massa röda skåpsluckor — han läser tidningen och hon masserar hans axlar — gör mig av någon anledning väldigt glad.
Och redan här och i samtalet med Mrs Palmer anar man att föräldrarna Briggs är mer än lovligt naiva vad gäller deras guldgosse Bobby.
På Great Northern Hotel möter vi bortskämda Audrey Horne, dotter till hotellmagnaten Benjamin Horne, när hon är på väg till skolan.
Hon är, i likhet med många andra personer i serien, som hämtad ur det förgångna — företrädesvis någon slags romantiserad bild av 1950-talet.
Hon kliver in i en väntande bil körd av en privatchaufför, och dröjer sig kvar med tåspetsarna på trottoarkanten på ett underbart sätt innan hon hoppar in och åker iväg.
Inne på hotellet pågår ett viktigt möte — Ben Horne håller på att sälja en grupp besökande norrmän på idén om en exklusiv country club i Ghostwood, ett närbelägt skogsområde.
Lauras pappa, Leland Palmer, är där i egenskap av Hornes advokat och högra hand.
Sarah Palmer når Leland på telefon samtidigt som sheriff Truman dyker upp för att informera honom om Lauras öde.
Det är en hjärtskärande scen — Leland flämtar till »Sheriff Truman« när han ser Harry i receptionen, tappar telefonluren och lämnar en desperat Sarah ensam i andra änden av linjen.
Bägge förstår vad som hänt.
På The Double R Diner sitter Bobby Briggs — cool, kaxig, klädd i skinnjacka och med en begynnande bok-på-huvudet-frisyr — och dricker kaffe i väntan på att servitrisen Shelly Johnson ska sluta sitt pass.
Jag vill passa på att uttrycka min uppskattning för den tyska servitrisen Heidi, som avlöser Shelly och som fnittrar ljuvligt när Bobby retar henne — en marginell karaktär som ändå blir oförglömlig; typiskt för hela serien.
Shellys boss Norma uppskattar inte Bobby, och ger Shelly en menande blick när hon går med på att få skjuts hem av honom.
Men vem kan stoppa två kåta ungdomar?
Det skulle i så fall vara Leo Johnson, Shellys stränga lastbilschaffis till man.
Men han är iväg på jobb, enligt Shelly, han ringde från Butte kvällen innan och är fortfarande on the road.
Men Bobby tvingas tvärnita när Leos stora truck oväntat står parkerad på tomten.
Han släpper av Shelly och skyndar därifrån.
Det är tydligt att Leo inte är någon man ska bråka med.
Han är en stereotyp jock — poppis bland tjejerna, kapten för fotbollslaget, ganska korkad och irriterande — en rebell utan riktning som tycks transporterad från en från femtiotalet om ungdom på glid.
Han påminner mig dessutom om en av mina favoritfilmkaraktärer från de senaste tio åren, Paul Rudds Andy i Wet Hot American Summer.
Härpå följer en tämligen fenomenal sekvens som utspelar sig i skolan och kulminerar med att eleverna och personalen får höra nyheten om Lauras död.
Vi träffar Donna Hayward, doktorns dotter, som är Lauras bästa vän, och James Hurley, en grovhyvlad träplanka hunkig biker som tycks ha haft ihop det med Laura på något sätt.
Bobby anländer till skolan och träffar polaren Mike, Donnas pojkvän och fellow jock.
Bobby kallas in till rektorn, där sheriffens män väntar.
Sheriffen berättar för Bobby om Lauras död.
Han är chockad och reagerar våldsamt på antydningar om att han skulle vara inblandad i mordet.
Scenen i klassrummet när ryktet om Laura börjar spridas och läraren får reda på vad som hänt av en polis — lite lagom okänsligt att ta läraren åt sidan och meddela ett dödsbud bara sådär, eller?
Donna som börjar ana vad det handlar om, en blick på Lauras tomma stol, en oidentifierad elev som springer skrikande över skolgården.
Och så via högtalarsystemet: rektorns utrop, som han knappt kan ta sig igenom utan att bryta ihop.
Dessutom innehåller skolsekvensen ytterligare en liten fantastisk detalj: en student som stänger sitt skåp och -dansar ur bild, sidledes, i bakgrunden samtidigt som folk är på väg till sina klassrum.
Hemma hos familjen Palmer går konstapel Hawk igenom Lauras rum och hittar hennes dagbok.
Sheriff Truman förhör Sarah Palmer.
Det står klart att Laura smet ut från sitt rum efter att hon sagt godnatt till sin mamma kvällen innan.
Harry får meddelande om att en annan lokal flicka, Ronnette Pulaski, har anmälts saknad av sin pappa som jobbar på sågverket.
På samma sågverk är det öppen konflikt mellan Catherine och Josie.
Josie vill stänga ner arbetet för dagen med anledning av mordet, Catherine vill köra vidare.
Catherine, som avskyr Josie och ser sig själv som den rättmätiga ägaren till sågverket, påpekar att Josie inte vet något om att sköta en industri av det här slaget, men Josie sitter på trumf: hon är trots allt ägaren, och det är hon som bestämmer.
Sågverket stängs ner och arbetarna går hem för dagen.
I en kort, obehaglig scen dyker så den saknade flickan, Ronnette Pulaski, upp — stapplande över en järnvägsbro, slagen, skitig, brännmärkt, torterad, med sönderslitna kläder och rep runt handlederna.
Hon förs till sjukhus, där hon förlorar medvetandet.
James styr hojen till sin farbror Big Eds bensinmack för att… ja, exakt vad James vill och tycker är lite svårt att veta.
Han säger inte så mycket alls, och James Marshall är inte världens mest uttrycksfulla aktör — det handlar hittills mest om att se svårmodig och lite deppigt sammanbiten ut.
I inledningen av just den här scenen ser han dock mest ut som Arnold Schwarzenegger i Terminator 2, två år innan T2 kom ut.
Vilket känns logiskt med tanke på att James och Arnold är ungefär lika uttrycksfulla.
Vi får här också en första glimt av Eds knäppa fru Nadine, som har en lapp för ena ögat och är besatt av gardiner.
Dags för specialagent Dale Cooper från FBI att göra entré.
Starkt jobbat av FBI att vara på plats så snabbt!
Cooper utmärker sig direkt som en noggrann typ — han talar under hela serien kontinuerligt in viktig information i en diktafon, till någon han kallar »Diane«, som vi kan gissa är en sekreterare eller en mottagare under kodnamn — och han gör det med en detaljrikedom och exakthet som skvallrar om en bror duktig, någon som varit etta i alla sina klasser vid Quantico.
Samtidigt citerar han WC Fields, pratar lyriskt om kaffe och körsbärspaj, och uttrycker förundran över de mäktiga träd han passerar, så en robot är han inte.
Cooper möter upp med Harry på sjukhuset, och tillsammans undersöker de Ronnette Pulaski.
Cooper undersöker i synnerhet Pulaskis naglar, utan att hitta något och utan att förklara varför.
Ronnette har blivit våldtagen och grovt misshandlad.
Det finns ingen koppling mellan Ronnette och Laura Palmer, vad Harry vet.
En spännande detalj: på väg ner till bårhuset delar Cooper och Harry hiss med en person som kommer att figurera mer i handlingen längre fram.
På väg ner till bårhuset stöter de också på Dr Lawrence Jacoby, en psykiatriker som hade Laura som patient — något han basunerar ut direkt vid hej och hallå.
Han verkar inte heller direkt sorgsen över Lauras död.
Scenen då Cooper och Harry undersöker Lauras kropp är noterbar av ett par olika trivia-anledningar: lampans blinkande ljus var ett tekniskt misstag som Lynch tyckte passade stämningen och därför behöll, Coopers undersökande av Lauras naglar ett hårresande ögonblick för alla vars rädsla för nagelskador ligger högt på skräcktoppen var det enda som ABC:s censur ville sätta saxen i utan framgångoch bårhusbiträdets felaktiga replik användes i slutversionen av scenen.
När Cooper säger »Would you leave us, please?
« till biträdet svarar han »Jim«.
Kyle Maclachlan håller masken, upprepar frågan, och biträdet lämnar lokalen.
Cooper tar sedan en pincett och får fram en urklippt bokstav tänk utpressningsbrevett R, från under en av Lauras naglar.
Han har sett det förr.
På polisstationen går Cooper och Harry igenom Lauras saker — framför allt hennes dagbok och ett videoband de hittade i hennes sovrum.
Dagboken ger till en början inget speciellt, bara en del generiska tonårstankar.
Men dagboken innehåller också en nyckel till ett bankfack och en liten plastficka med spår av vad Cooper tror är kokain.
Harry är skeptisk — Laura var en ju helylletjej och skulle aldrig hålla på med knark!
Videobandet visar en picknick där Donna och Laura dansar och jönsar framför kameran, men vem är det som filmar?
De tar in Bobby på förhör, och visar honom videon.
Efter en kort frågestund knappar Cooper in ett meddelande till Harry på sin avancerade minräknare — innan mobiltelefoner, gott folk — med det enkla budskapet: »He did not do it.
« I Lauras öga i videon reflekteras nämligen en viktig ledtråd: en motorcykel.
Den som höll i kameran är MC-fantast.
Jag älskar att studera Agent Coopers olika ansiktsuttryck och kroppsspråk när han möter folk i Twin Peaks.
Han är vänligheten själv mot vissa personer, som sheriff Truman — i deras första möte på sjukhuset är han för den allvarliga situationen nästan opassande käck — men han är nästan demonstrativt sval inför exempelvis Dr Jacoby.
Jag tror det säger mycket om karaktären Cooper, och hur han förhåller sig till gott och ont, hur han väljer och inte väljer att visa empati, och så vidare.
Han kan vara viktigpetter och nitisk paragrafryttare när det behövs, och improvisera eller sänka garden när det är nödvändigt, när han känner sig garvad nog att släppa lite på kontrollen men ändå ha full koll — till exempel hans coola agerande vid vägkrogsbråket se nedan.
Samtidigt hittas den förmodade platsen för Lauras mord och Ronnettes tortyr — en utbränd gammal tågvagn långt borta från händelsernas centrum.
Cooper och Harry åker dit.
Vad som hänt där känns som något outtalbart och 100 procent vedervärdigt.
På en liten hög jord ligger ett halsband med ett halvt guldhjärta, samt en papperslapp där det står skrivet, antagligen i blod, »FIRE WALK WITH ME«.
Vi ser sedan James sitta på en bergssluttning och kontemplera förlusten av Laura — han har den andra halvan av hjärtat i sin ägo.
På Great Northern är det lite kris efter det att Audrey skrämt bort norrmännen med snack om mordet på Laura.
Vi får nu träffa resten av familjen Horne — den känslomässigt distanserade Mrs Horne och Johnny Horne, Audreys handikappade bror, som hade Laura som assistent och som nu är upprörd över att Laura inte är där.
På banken går Cooper och Harry igenom Lauras bankfack och hittar en tjock sedelbunt.
Dessutom innehåller bankfacket ett exemplar av porrtidningen Flesh World i vilken Ronnette Pulaski har satt in en kontaktannons.
På samma sida i tidningen syns också ett foto på en bekant långtradare — Leo Johnsons.
Klipp till Leo, som sitter hemma och misstänker Shelly för jävelskap på grund av cigarettfimpar av okänt märke i askfatet.
Shelly bedyrar sin oskuld, men Leo ser skeptisk ut.
Leo verkar vara en väldigt kontrollerande person, och det tycks ständigt hänga en smocka i luften när han talar.
En sak är säker: de använder samma shampoo.
På ett möte i en Folkets hus-liknande samlingslokal informerar polisen allmänheten om händelserna, och vi får lite välbehövlig introduktion till diverse karaktärer, via Harry som upplyser Cooper.
Cooper berättar för församlingen att det för ett år sedan inträffade ett mord i en annan del av staten på en viss Teresa Banks — ett mord som påminner om Lauras.
Han går inte in på detaljer, men han tror det kan vara samma gärningsman, och levererar sedan ett något motstridigt budskap till befolkningen i Twin Peaks: mördaren kan vara NÅGON I ER NÄRHET, kanske till och med NÅGON NI KÄNNER!
Vi vill inte att det här ska bli en häxjakt.
Så, öh, tänk inte så mycket på det.
Cooper rekommenderar ett tillfälligt utegångsförbud efter klockan 22 för ungdomar under 18.
Hemma hos familjen Hayward smyglyssnar Donna på sin far när han berättar för Mrs Hayward detaljerna med guldhjärtat och att polisen tror att mördaren har den andra halvan.
Donna inser att hon måste varna James, och smiter ut med hjälp av hennes poesiskrivande lillasyster Harriet, som jag tror vi alla kan vara överens om behöver få mer utrymme i serien.
Strax därefter dyker Bobby och Mike upp hos Haywards och vill snacka med Donna — digga druckna Bobby balansera på motorhuven medan Mike ringer på dörren!
Cooper och Harry är redan på plats och kör en stakeout.
Vägkrogen har inte många likheter med diton i Patrick Swayze-klassikern Roadhouse — även om Ben Gazzarras slemma skurk nog hade passat bra även i Twin Peaks-universat.
Denna afton har många personer samlats på krogen.
Big Ed och caféägaren Norma när en oförlöst romans och vi får lite bakgrund till den nu — Normas man sitter i fängelse för dråp och hon lovar Ed att hon ska lämna honom.
Ed tycks ha hört det förr och reagerar med viss skepsis.
Bobby och Mike rumlar in och kort därefter anländer Donna — och bråk uppstår.
Emobikersarna får storstryk; de har varken blydaggar eller biljardköer till hjälp utan radar upp sig likt hejdukar i gamla Batman och låter Bobby och Mike puckla på dem en och en tills det blir för pinsamt och de gör gemensam sak.
Donna smiter dock undan med hjälp av en biker som ser ut som en av The Lost Boys — han heter Joey men känns oviktig för resten av serien.
Harry och Cooper kallar in backup till vägkrogen och ger sig sedan efter Donna.
Donna träffar James, som hon först inte känner igen bland alla träden.
OK, jag ska hålla tillbaka på James-skämten, men det är svårt.
Här är ett till: Hur visste du att James var så träig?
James avslöjar för Donna att han var med Laura kvällen innan, och att hon agerade underligt.
Bilden av Laura utvecklas här till något mer mystiskt, hemlighetsfullt.
Det står klart att hon undanhöll massor av saker även för hennes bästa vän Donna, att hon levde ett dubbelliv, och att hon kände djup ångest inför det.
James säger också att Laura berättat att Bobby har dödat en kille.
Vem och hur vet han inte.
Scenen kulminerar i en kyss som överraskar dem bägge.
De bestämmer sig sedan för att gräva ner det halva guldhjärtat som James har, så inte polisen kopplar honom till mordet.
Harry och Cooper plockar upp James och tar med honom till stationen.
De låser in honom i en cell intill den där Mike och Bobby sitter, vilket leder till en ganska intensiv scen där de senare på hundmanér skäller, ylar och stirrar ut James.
Innan piloten avslutas får vi i ganska rask takt veta att Harry har en affär med Josie Packard.
Catherine Martell visar sig också ha en affär med hotellmagnaten Ben Horne.
Etableringen av de många karaktärerna och deras relationer fortsätter avsnittet ut, men cliffhangerbomben som briserar i pilotens allra sista scen är en klassiker: Lauras mamma Sarah, utmattad av gråt och sorg, halvligger i soffan och tycks få en vision av hur någon hittar det nergrävda guldhjärtat.
Bilden av trappan upp till övervåningen, med den ständigt snurrande takfläkten, återkommer.
Sarah skriker rakt ut — och när jag pausar filmen.
Lynch har förklarat att det som syns i spegeln bakom Sarah var en olyckshändelse, en ödets slump.
Jag vet inte, det låter nästan för bra för att vara sant — men att det förebådar mörka krafter står bortom alla tvivel.
Den 10 juni är det 20 år sedan det sista avsnittet av Twin Peaks sändes på amerikansk teve.
David Lynchs och Mark Frosts egensinniga deckarserie hänförde såväl tittare som kritiker vid premiären i april 1990, men dalande tittarsiffror under den andra säsongen gav ABC:s chefer kalla fötter, vilket ledde till vad många tittare ansåg var ett frustrerande, abrupt och otillfredsställande slut på en serie som inte liknande något annat.
Å andra sidan kan man säga att Twin Peaks levde vidare långt efter sin officiella död.
Det är svårt att nämna någon annan serie under 1990-talet som banade väg för andra teveproduktioner och andra sätt att berätta inom ramen för ett deckardrama som Twin Peaks.
Och seriens centrala fråga — »Vem mördade Laura Palmer?
« — döljer ett obehagligt, komplicerat mysterium som fortfarande framkallar kalla kårar hos mig när jag tänker på det.
Mitt förhållande till Twin Peaks liknar säkert många andra svenska tittares.
Jag gick i åttan när serien började sändas på SVT i november 1990, och på något sätt hur då, vi hade ju inte ens Internet?!
Och såg om den, och om igen.
Jag sparade VHS-banden fram till dess att DVD-boxen släpptes för ett par år sedan.
Vem var det egentligen som mördade Laura Palmer?
Teorierna bland mina kompisar var många.
Någon sa sig veta med säkerhet, andra fantiserade fritt.
Någon hade släktingar i USA, och därifrån kom obekräftade rykten och spekulationer.
Själv ville jag helst inte veta, och försökte så gott jag kunde att hålla för öronen när diskussionerna satte i gång.
Det gick väl sådär, om jag minns rätt.
Tjusningen i att följa serien gick i vilket fall som helst snart bortom den traditionella mordutredningen och landade i något annat — dramatiska, roliga, drömska småhistorier om svart kaffe, röda rum, och en liten stad där man fortfarande bromsar in vid trafikljuset om det lyser gult.
Den senaste tiden har Twin Peaks på nytt sökt sig in i mitt medvetande.
Det har inte haft någon uttalad koppling till ovan nämnda jubileum, även om det har funnits där som en vältajmad undertext: någon skriver ett blogginlägg om den ackompanjerande långfilmen Fire Walk With Me då: sågad, nu: på väg mot rättmätig återuppskattningnågon citerar Agent Cooper på twitter, folk gör kopplingar mellan Twin Peaks och.
Diskussionerna väcker minnen — av scener, karaktärer, känslor.
Jag älskar nästan allt med Twin Peaks, även den ofta bespottade andra säsongen, under vilken många tycker att serien spårar ur fullständigt och huvudintrigen späs ut av såpadoftande dravel.
Jag är inte blind inför seriens tillkortakommanden, som absolut existerar — men när folk dissar Twin Peaks för att den är »för underlig« kan man undra hur de trodde att en deckarserie av David Lynch skulle se ut.
Å andra sidan om Mark Frosts betydelse och den avgörande tevehistoriska kopplingen mellan Twin Peaks och Desperate Housewives, så… Min kärlek har således inte rostat, men jag har heller inte sett om serien, i sin helhet, på säkert 10—15 år.
Vad har hänt med den sedan dess?
Hur ser den ut i dag, i 2011 års kontext — en tevevärld Twin Peaks själv varit högst instrumentell i att forma?
Vad har hänt med mina egna preferenser, mina egna föreställningar om vad som är »bra teve«?
Och hur påverkar det min upplevelse av Laura, Leo, Audrey och de andra?
Mot denna bakgrund inbjuder jag härmed alla läsare att se om Twin Peaks i sin helhet med mig här på WS, och sedan diskutera serien på bloggen.
Oavsett om det är en gammal, ny eller nygammal bekantskap är alla välkomna att delta — med reaktioner och reflektioner över det vi ser.
Vi gör en sommarserie av det hela.
Alltså två-tre avsnitt per vecka.
Vi försöker respektera nya tittare som inte sett serien tidigare, och håller oss spoilermässigt till det avsnitt vi diskuterar i varje inlägg.
Traditionella recaps — fast 20 år senare.
Se det som en perfekt anledning att äntligen se den där serien alla snackat om men som du skamligt nog aldrig kommit dig för att se, eller ett bra tillfälle att återse en gammal bekant.
Som på nätet ungefär.
En av höjdpunkterna under den nya säsongen är dock Maggie Careys och Liz Cackowskis Lady Refs, en väldigt rolig serie i mikroformat om kvinnliga knattefotbollsdomare, där alla trånar efter varandra i duschen och Rachel Dratchs butchiga huvuddomare fattar tycke för Cackowskis rookie.
Keep it clean, keep it tight — like our pussies!
Det är en underhållande pastisch på en typ av exploitationfilmer som normalt sett utspelas i kvinnofängelser eller i kloster — låt oss kalla det soccsploitation.
Liz Cackowski är en underutnyttjad komiker.
När jag ser Lady Refs minns jag det första jag såg henne i, den fiktiva talkshowen The Jeannie Tate Show från 2007, en personlig favorit som jag tycker aldrig riktigt fick den uppmärksamhet den förtjänade.
Det är en webbproducerad liten serie som handlar om Jeannie Tate, en rekorderlig soccer mom som är värd för en bisarr talkshow som äger rum i hennes stora van medan hon kör omkring och gör ärenden och plockar upp barnen från skolan.
Gästerna bland dem Rashida Jones och Rob Riggle tror de är på väg till en riktig talkshow, och blir alltid överrumplade av showens utformning.
Det var i The Jeannie Tate Show som jag också såg Aubrey Plaza Parks and Recreation för första gången — hon spelar Jeannies truliga styvdotter som tvingas agera co-host.
Alla avsnitt tycks inte finnas online längre, men några finns på YouTube, bland annat.
Funny or Die har precis börjat gå på SVT.
På SVT Play finns just nu avsnitt 2 och 3 från första säsongen.

MSJC Casino Dealer Training Program



Böcker på engelska - Täby Bibliotek

MC & Gjengkriminalitet: February 2018

Bergochdalbanefärdens slutstation. en plåtbit med mitt namn på Casino Cosmopols vägg tog jag mig till kasinot för dag. bra in på ”old school” internetspelaren, tänker länge och är mycket systematisk... William Thorson pissar på mig · Dealers, misdeal och mismisdeal · Gästblogginlägg från SkalmanAl.
Aces and Eights Poker Dealing School, 3732 East Flamingo Road, Las. Boulder Station Hotel & Casino, 4111 Boulder Highway, Las Vegas, +1 702-432-7777.
Coop Extra Väla,; Casino Cosmopol Malmö,; Coop Konsum/Extra Höganäs. Utbildning. Gullstrandsskolan. maj 2018 (5 år 8 månader)Sverige. Croupier/dealer.
... 2005 (1 år). Bartender och servitör i businessstråket Liverpool Street Station.. Casino Dealer. tillhör samma koncern som Bergs School Of Communication.

COMMENTS:


09.02.2018 in 13:15 DrDre:

Double Da Vinci Diamonds - Slots Game by H5G... 10:00 ·. Have a bite of fun at High 5 Casino during your lunch break!. It can be found by clicking on the gear shaped symbol leading you to the 'Settings' menu at the top right hand corner of the casino and then choose. A new game is awaiting you at High 5 Vegas!



18.02.2018 in 01:48 Revers:

Please continue reading below to find our Swedish online casino reviews and remember to check back often. Platinum Play Casino - Svenska Online Kasino



18.02.2018 in 14:33 FireStorm:

Borgata Hotel Casino & Spa, Atlantic City Bild: Yummy - Kolla in. Nr 1 av 50 hotell i Atlantic City. This bar we went to that had the biggest wine rack. You had.



27.02.2018 in 23:20 RuthlessSlayer:

2300 South Casino Drive , Laughlin, NV 89029, USA – Fantastiskt läge. Golden Nugget Laughlin har välkomnat Booking.coms gäster sedan 2 maj 2013.



03.03.2018 in 14:55 Xzibit:

Football · Open European Football menu · Results · Fixtures · Tables · Champions League · Europa League; More. Live Scores · All Teams · Leagues & Cups.



05.03.2018 in 11:35 RuthlessSlayer:

Spela Ben 10, Doraemon, rolig, Scooby Doo, arg fåglar utrymme, arg fåglar rio, Mario spel, Sonic, Dragon Ball-spel online.



14.03.2018 in 04:47 SuperMan:

Play free slot machines, casino online gratis bonus zonder storting. Wildcards - Clean Sweep - Mega Win - 2X, 3X & 4X Win -Surely free online slots can`t be.



21.03.2018 in 19:35 Shooter:

Wait till you actually obtain our poker software program. and would possibly due to this fact supply little protection to residents. it Texas Maintain'em, Omaha Hello-Lo, 7 Card Stud all are ready to. payday loans houston.



29.03.2018 in 23:50 Neytron:

DeLOCK PCI-Express kort, Parallell, 1xDB25ho, lågprofil Saknar man en Parallell-port i en dator med PCI-Express slots behöver man inte längre misströsta.



05.04.2018 in 08:43 Gambler:

... United States of America, Cyprus, France, Hungary, Belgium, Bulgaria, Spain, Italy, Estonia, South Africa, Denmark, Turkey, Hong Kong, Afghanistan, Ethiopia,.



14.04.2018 in 23:43 PlzJustDie:

Zeus 2 slot machine online gratis android, Midway Fun Center - Daytona Beach. Find more info: Aristocrat Slot Online Software 2 Player Casino Card Game.



24.04.2018 in 22:48 Sasuke:

Bäst Bingohallar i Greensboro, NC, USA - Randleman Road Bingo, Bingo Nuts, J & R Bingo, Carolina Bingo, Cinema Bingo, Barnes Street Bingo, South of the.



30.04.2018 in 13:45 Agressor:

bingo, videobingo, bingo chat, Free bingo online, gratis bingo, slotmaskiner, casino,. prova spela bingo och casino, slottar, jackpottar, poker, vinster, automater, minispel,. With Best Bingo you can be sure that the bingogames, deposits and.



09.05.2018 in 08:18 RedHulk:

Har själv tagit del av det och det funkar, in oklahoma casinos, casinos. Omsättningskrav: 10xGår att spela på slots men omsättningen räknas bara på odds, sverige bonus casino. Learn the best no deposit online casinos to play at in 2016.



18.05.2018 in 16:18 DeathWish:

Vid din frsta insttning pa UK Casino Club, kommer du att belnas med en 100% matchad bonus.. 888 casino contact number; Thunderbird casino employment.



23.05.2018 in 13:45 SuperMan:

Thomas Lööw finns på Facebook Gå med i Facebook för att komma i kontakt med Thomas Lööw och andra som du känner. Med Facebook kan du dela ditt liv.




Total 16 comments.